You say po-tay-to, and I say po-tah-to

Jag satt på spårvagnen på väg hem från jobbet när det plingade till i mobilen. Ett sms från M. Hej alskling. Kan du kopa tomatis?
Det är fullkomligt logiskt när man tänker efter: om potatoes heter potatis på svenska blir tomatoes självklart tomatis.
Och eftersom M. lagar middag åt oss minst fyra av veckans dagar, är jag inte den som småaktigt påpekar en sådan bagatell. Jag köper tomatis hos de närmsta vietnameserna och går hem med dem (tomaterna alltså, inte vietnameserna).

Så här års får man annars användning för sina potatisar. Den 5 december firas S:t Nikolaus, eller Mikuláš som han heter här, på flera håll i Centraleuropa. I Belgien och Holland har han med sig presenter till alla barn som varit snälla, medan hans medhjälpare Svarte Petter delar ut något annat (förr risbastu) till dem som inte varit fullt så snälla. I Sverige har vi påskkärringar och luciatåg; i Tjeckien drar horder av påvar, dvs Mikuláš, runt i sällskap med en ängel och en djävul. Ängeln delar ut godis och djävulen potatis. Det är tydligt att man ska ha gjort något särdeles elakt för att förtjäna ett gäng potatisar.

Jag har själv stått med två röda whiteboardpennor fasttejpade bakom öronen och en halsduk i byxlinningen som svans och kastat potatis på förundrade utbytesstudenter från Korea. När jag läste min sista termin tjeckiska på filosofiska fakulteten skulle vår klass "mikuláša" för de övriga grupperna, eftersom vi var den mest avancerade. Vår tjeckiska må ha varit bra, men framförhållning var vi sämre på. Jag hade fåfängt letat samma morgon efter en öppen butik som sålde självlysande små horn - när man inte behöver dem finns de minsann överallt! - men fick alltså nöja mej med pennorna. De övrigas dräkter bar en liknande ad-hoc-prägel.
Men potatisar slängde vi omkring oss med bravur (vi var ju bäst, så godiset behöll vi).