Din ryska vecka ska vara tung

Läs rubriken en gång till. Vad betyder den? Har den inte en nästan lite ödesmättad ton av profetia över sig? Eller är det en del av en dikt?
Vad är en rysk vecka egentligen, kan man fråga sig. Det skulle kunna vara något hämtat från skolmatsalens eller finlandsfärjornas vokabulär - "nu har vi italiensk vecka" - eller rentav lite ekivokt, om man har sådan fantasi. (Som det tjeckiska uttrycket "svensk trea", men det hör inte hit).
Om första halvan är fantasiväckande är fortsättningen desto mer ödesdiger: "...ska vara tung". Det låter lite dystert, men passar onekligen ganska bra ihop med det ryska i första halvan, om man tänker sig en stereotyp rysk betongförort i februarimörkret. Det är rätt tungt. Dessutom finns det en nyans av obeveklighet över ordet "ska" - du kommer liksom inte undan.

I själva verket är yttrandet ett autentiskt exempel på M:s framsteg i svenska språket, och utgjorde kulmen på en diskussion angående julklappar som vi hade förra helgen. Den handlade om den extra plats man måste räkna med att ha i väskan när man åker hem över jul, för att få rum med de klappar som man utan tvivel kommer att ha med sig tillbaka efteråt. Jag påpekade att det egentligen borde gå jämnt upp med dem som man har med sig före jul för att ge bort, men eftersom jag tenderar att köpa böcker till folk, och bara pappa och syrran uppskattar böcker på engelska och jag därför måste köpa de sista böckerna i Sverige, så faller det argumentet lite. Alltså förutspådde M att min ryggsäck kommer att bli tung på återresan till Prag efter jul. Det vill säga, han sa ordagrant "Din ryska vecka (=ryggväska) ska vara tung".

Så enkelt var det. Kram till Hanička!:-)

Fläskfest (och 20 år av frihet)

Ikväll borde jag egentligen äntligen laga färdigt mina gråa byxor så att jag kan ha dem nån gång, men jag har större lust att blogga och äta salta nötter, så jag gör det istället.

Förra tisdagen - 17 november - var det 20 år sedan sammetsrevolutionen slog spiken i kistan för Tjeckoslovakiens kommunistiska regim. Detta firades naturligtvis med pompa och ståt och till och med en särskild konferens på temat.

Hos M:s föräldrar firades det också; där gick den årliga fläskfesten av stapeln. Det som firas hemma hos dem är dock mest det faktum att M och hans pappa och farmor alla har namnsdag veckan innan. Revolutionen är det sällan någon som nämner, men det passar ju bra att det är allmän helgdag så att alla kan komma på lunch och äta sig fördärvade. Tidigare i november har nämligen höstslakten ägt rum i Pastuchovice där M:s föräldrar har stuga, så kylen är vid det här laget full. Vanligtvis serveras fem rätter: svartsoppa, ovar (kokt fläskkött), fläskschnitzel, ugnsbakat fläsk samt korv och sylta. Till detta bjuds bröd, surkål och stora mängder öl, vin, slivovice och M:s fars favorit, Fernet.

Effekten efteråt kan bäst beskrivas som total paltkoma.

Potatisgris

Endast hälften av den tjeckiska befolkningen litar på polisen, rapporterade opinionsmätarna STEM för ett tag sedan. Det är ju, om än lite oroväckande, inte alltför häpnadsväckande i en före detta polisstat. Allmänhetens minne är långt ibland.

Mina personliga erfarenheter av det tjeckiska polisväsendet är visserligen begränsade, men verkar tyvärr vara ganska typiska. En dag under vårterminen 2001 blev jag och en kursare bestulna på våra plånböcker, som vi slarvigt nog lämnat i väskorna i klassrummet under rasten. Stölden anmäldes på den lokala polisstationen vid Botanická zahrada, där en ung konstapel noggrannt skrev ner plånböckernas innehåll och värde samt våra namn, adresser och telefonnummer. Några timmar senare fick min kursare ett sms:
"God dag, vi träffades i förmiddags på polisstationen. Skulle inte Ni och Er väninna vilja gå ut och ta en drink med mig och en kollega ikväll?"
Det var den unge konstapeln, som tydligen obekymrat blandade business med pleasure. Med misstanken att ett "Tack, men nej tack" skulle leda till att vårt fall lades ner, accepterade vi och gick alltså med viss tvekan på dubbeldejt med två poliser.
Honza och Jirka, 25 respektive 26 år, tog oss med till sin stampub och bjöd frikostigt hela kvällen, som tjeckiska killar gör. Efter fyra eller fem öl var körde de oss hem i Honzas bil. Det var ju helt i sin ordning, för de var ju inte i tjänst...

Även om ovanstående inte skulle vara symptomatiskt, borde dock polisen jobba lite mer på sin image än vad man gjort på sistone. En rekryteringskampanj för Pragpolisen (skild från den nationella) har fått kritik för att vara oseriös och locka fel typ av kandidater. Hos polisen står man frågande:
- Vadå, det har ju gått jättebra, vi har fått in enormt många sökande...
Jo, det har de säkert. Men om dessa påminner det allra minsta om killarna porträtterade i kampanjen, förstår man varför hälften av befolkningen inte känner något överdrivet stort förtroende för kåren... Det är tur att Prags gator är tämligen säkra som de är.

(Plånböckerna återfanns senare, men det var inte våra vänner konstaplarnas förtjänst.)