Thursday 25 February 2010

Satan i gatan!

eller Guldläge för liten tjeck-å-slovakisk uttalsövning

Vinter-OS innebär tvära kast mellan glädjefnatt och djup förstämning; såsom i Sverige, så ock i Tjeckien. Båda ländernas hockeylag förlorade sina kvartsfinaler under natten och morgonen och har nu bara att drypa av och åka hem, till fansens djupa sorg. Å andra sidan har Slovakien aldrig under sina 17 år som självständig nation kommit ända till en OS-seminfinal i hockey - trots att de slog Foppa & Co måste man nästan unna dem det.

Samtidigt, i en annan del av Vancouver, delas det ut medaljer av alla valörer till både svenska och tjeckiska skidåkare på bredden och längden - fast mest på längden. Allra längst nådde dock en tanig liten tjej från Žďár nad Sázavou i centrala Tjeckien: Martina Sáblíková sopade långdistansskridskobanan med alla motståndarna och tog hem två guld och ett brons på de tre lopp hon tävlade i. Den bragden gör henne till Tjeckiens mest framgångsrika kvinnliga olympier genom tiderna. Och hon är bara 22 än så länge...

För övrigt heter detta skridskofenomen -blíková, inte Sá-blík-ová eller, ännu värre, Sáblík-o-vá, som den kanadensiska speakern vid blomsterkvastutdelningen uttalade det. (Vid medaljutdelningen hade någon tydligen upplyst honom, för då blev det rätt.) Och när vi ändå avhandlar uttal av namn kan jag meddela att den slovakiske forward, som bidrog till det svenska hockeylagets nederlag i morse, inte heter Satan utan Šatan, med sje-ljud och kort a. Den lilla men ack så viktiga "kroken" på S-et faller av naturliga skäl bort i internationella sammanhang, vilket ironiskt nog har gjort honom till en av de mer kända slovakiska hockeyspelarna någonsin. Det namnet glömmer man liksom inte så lätt...

Förhoppningsvis leder medaljregnet över tjeckernas nya älskling Sáblíková också till att det nu skakas fram lite sponsorpengar till en inomhusbana för skridskoåkare. Någon sådan finns nämligen inte i Tjeckien i dagsläget. Guldmedaljören har hittills tränat på en plogad fiskdamm under vinterhalvåret och på en specialdesignad halkbräda hemma i lägenheten på sommaren. 'Nuff said.

Sunday 21 February 2010

Novaja semlja

I veckan inföll fettisdagen, då svenskar i exil går och glor längtansfyllt i utländska konditorifönster där semlorna lyser med sin frånvaro. Inte bara semlorna förresten - ska man baka dem själv får man finkamma hela stan efter mandelmassa och kardemumma. Tjeckerna är sorgligt ointresserade av svenska helgmatskryddor - de tycker att t ex kardemumma, saffran och ingefära hör hemma i det asiatiska köket. Så befängt!

Precis som med falukorv, Turkisk Peppar och hudkrämen HTH krävs det således specialimport från fäderneslandet. I år ordnades mandelmasseimporten av snälla L. som mycket lägligt skulle till Göteborg (kardemumma hade jag sen förra året).

I förmiddags bakades alltså en halv sats semlor, till att börja med. Tidigare har de nämligen inte blivit lyckade - antingen för torra eller bara allmänt tråkiga. Jag vet inte vad jag gjorde rätt den här gången, men bra blev de. Dessutom undvek jag misstaget från 2007 års omgång och köpte riktigt vispgrädde istället för den i sprayform. Med spraygrädde blir semlorna visserligen konditorisnygga men faller ihop på två minuter.
Och har man sett på tusan - de blev som de skulle! M. var så imponerad (han har lojalt tryckt i sig försöken från tidigare år) att han prompt ville fota mästerverket. Så Pet'ulka proudly presents - egenhändig söndagssemla!

För övrigt kallas fastlagstiden masopust på tjeckiska och firas med lokala karnevaler och allmän yra, trots att antalet fastande katoliker numera lär vara i stort sett lika med noll. Det är på något sätt så typiskt de rationella tjeckerna att vara den mest ateistiska nationen i Europa och samtidigt plocka de bästa russinen ur den religiösa kakan.

Tuesday 9 February 2010

Honza, Honza, Honza och Jirka

Ovanstående är inte den tjeckiska motsvarigheten till Ole dole doff, utan en kvalificerad gissning av vad en valfri grupp genomsnittliga tjeckiska män skulle svara om någon frågade vad de hette i förnamn. Honza och Jirka är de vedertagna smeknamnen för Jan respektive Jiří (den tjeckiska varianten av George) och utgör tillsammans med Tomáš, Petr, Martin och ett par till de vanligaste förnamnen för män. För kvinnor ligger Marie, Eva och Jana i topp, med Petra på tionde plats.
Det blir nästan fånigt enahanda ibland - en tredjedel av alla tjecker bär något av de 17 populäraste namnen. Dessutom har de allra flesta, enligt en lag som gällde fram till 2001, bara ett förnamn, inte två eller tre som är vanligt i Sverige till exempel. Verkar lite tråkigt, tycker jag, som har tre förnamn själv:-) Eftersom tjeckerna firar namnsdagar väldigt seriöst tycker man att seden med fler förnamn borde kunna bli en stor framgång.

I Sverige kan man ju också se ganska tydliga generationsskillnader i vad folk heter, men detta är alltså inte så tydligt här, utan tjeckerna är väldigt konservativa när de ger sina barn namn. Förr berodde det naturligtvis på att man helt enkelt knappt fick ha namn som inte fanns i kalendern (som, just det, uppdaterades någon gång runt 1900), men än idag är det enligt uppgift någon äldre dam på namnmyndigheten i Brno som måste godkänna alla namn som inte är klassiskt tjeckiska. En bekant fick kämpa för att få ge sin dotter andranamnet India - först efter att damen forskat och kommit fram till att en karaktär i "Borta med vinden" heter India (och därmed kan det ju anses som etablerat, eller hur) gick det igenom. Svenska Patent- och Registreringsverket, som ju trots allt godkänt namn som Tussilago, Neoh och Pepsi, utgör alltså ett under av liberal och kreativ skaparanda i jämförelse.

För några veckor sedan rapporterade Tjeckiska nyhetsbyrån CTK att majoriteten av Tjeckiens många vietnamesiska invandrare inte har något emot tjeckiska smeknamn. Detta kan jag förstå - det måste vara ganska jobbigt att ständigt vara tvungen att upprepa vad man heter. (Det finns t.o.m. en FB-grupp för dem med det problemet.)

Lokala smeknamn kan dock prackas på en när man minst anar det. När jag läste tjeckiska 2003 hade vi en lärare som regelmässigt "döpte om" folk som enligt henne hade ovanliga namn. Eftersom vi uteslutande var utlänningar i klassen blev det ganska många. Stackars Anton från Ryssland, till exampel:
- Jaha, du heter Anton - det blir Antonín på tjeckiska, och alla Antonín kallas Tonda så här i klassen får du heta Tonda!
Anton ville INTE kallas Tonda, men hon hörde inte på det örat.

Vi hade även ett par vietnamesiska tjejer som frivilligt tagit tjeckiska namn. Den ena kallade sig Tereza, vilket är helt normalt, men den andra hade gjort det svårare för sig och valt Sněženka (snödroppe). Det lät ju gulligt och det är möjligt att hennes riktiga namn betydde just Snödroppe på vietnamesiska, men förutom att detta namn aldrig skulle haft en chans att passera damen i Brno var det svårt att både uttala och komma ihåg för många i klassen - man talar sällan om vårblommor på den språknivå som vi var på. Sněženka döptes istället raskt om till det det mer vardagliga Sušenka - "Kexet".

Tjeckiska efternamn är ett kapitel för sig och förtjänar en alldeles egen post. Någon annan gång kanske.

Monday 1 February 2010

Alfapetanarki - en konstform

M. är hemma igen, tack och lov. Efter några dagar förlorar det sin charm att kunna läsa i sängen till sent utan att någon hålls vaken eller spela samma skiva femton gånger på raken. Dessutom är det inte bra för min moral att vara ensam (se Dekadens, dekadens).

En kväll var jag så uttråkad att jag gav mig på att spela Alfapet med mig själv. Det var inte alls kul. Det är uppenbart att jag behöver en publik som ömsom applåderar och ömsom protesterar, annars förlorar det sin tjusning att briljera och argumentera för nya ordbildningar. Visst, det står i reglerna att man bör ha en ordbok som riktlinje för vilka ord som får användas och ej. Men det finns så mycket regler.

Till jul köpte M. ett engelskt Alfapet och tog med det till Sverige. Samtidigt köpte syrran ett svenskt som julklapp till familjen. Behöver jag säga att det blev väldigt mycket Alfapet under jul- och nyårshelgen? Eftersom vi har en tjeck och en britt i familjen körde vi tvåspråkigt för att det skulle vara rättvist, dvs både engelska och svenska ord gick bra. Och tjeckiska också, om det knep. I början använde vi dessutom bägge uppsättningarna bokstavsbrickor, men det blev så trångt på brädet till slut att utmaningen blev att lyckas klämma in bokstäver där det över huvud taget gick, så länge man kunde motivera de ord som bildades.

Det är enligt min åsikt i dessa tillstånd av anarki som kreativiteten flödar som bäst och nya spelformer uppstår. Vi identifierade till exempel ett behov av stilpoäng i Alfapet, något i linje med systemet i konståkning, där domarna håller upp små skyltar med siffror och den som skruvar och fipplar bäst får flest poäng. Den här versionen har drag av Rappakalja, spelet där den som argumenterar mest övertygande för sina ord vinner. En annan kreativ variant är Dyslexialfapet (som dock är roligast när en viss promillehalt uppnåtts).

Ytterligare ett förslag som lades fram var en korsning av Alfapet och Finns i sjön, där man får efterlysa olika bokstäver och byta med varandra. Detta skulle sätta själva ordbildningen i fokus - ett förhållningssätt som premierar skapandet av långa och fyndiga ord framför det enögda och profithungriga poängmaximerandet, där det enda centrala är att lyckas lägga sina futtiga små ord på de rätta rutorna.
Det är ju, som Karin Boye uttryckte det, inte målet utan vägen som är mödan värd.