Raindrops keep falling on my head

En av de många aktiviteter som jag ägnar mig åt nuförtiden istället för att blogga är fönstertittning light. I mitt fall innebär det att jag sneglar in genom fönster när jag är ute och går för att se hur folk har det. Eftersom 99% av alla tjeckiska privatfönster är försedda med vita tyllgardiner finns inte så mycket att se, men ibland kan man åtminstone få en skymt av något snillrikt byggt loft eller en rolig lampa.

En kategori fönster som dock saknar tyllgardiner är klassrumsfönster. De brukar istället vara försedda med elevernas konstnärliga alster, med motiv varierande efter årstiden - i oktober höstlöv, i december snöstjärnor, i mars vårblommor och så vidare.

Årets bedrövliga vårväder (i alla fall fram till för ca tre dagar sedan) illustreras mycket träffande i fönstren tillhörande grundskolan på Sázavská i Vinohrady: de var i månadsskiftet maj/juni fullklistrade med färgglada teckningar av - just det - paraplyer.

Plural, för helvete, plural!

eller En grammatiknörds våndor

Inser att det förflutit närmare en månad sedan förra inlägget - skäms på mig. Orsaken är väl delvis en viss förstämning efter mobilbortslarvandet, men mest att det varit mycket på jobbet.

En av mina arbetsuppgifter är att vara kontorets korrekturläsare. Det mesta som produceras på svenska och engelska och som ska skickas ut eller publiceras eller är viktigt på något annat sätt passerar mina argusögon. Speciellt dagarna innan den 25:e varje månad är det vanligtvis en handfull rapporter som ska gås igenom innan de skickas till Stockholm - i synnerhet om de är producerade av ett par av mina kollegor, vars skrivna engelska inte är den bästa. Vanligtvis går jag bara igenom dem och rättar felen utan större åthävor, men häromveckan fick jag nog.

Min (i övrigt förträfflige) kollega J. hade redan på flera sidor konsekvent använt verb i singular där det skulle vara plural och tvärtom, och någonstans i mitten kom den monstruösa formuleringen "Prague has lot of international clothes chains for mans and womans...". Det var droppen.
- J., för i helvete skärp dig! Det här ska du kunna! Nästa lektion ska ni banne mig gå igenom pluralformer, det ska jag se till!

Till saken hör nämligen att min käre make undervisar J. i engelska, på chefens begäran. Efter något år av veckovisa lektioner hävdade J. att det räckte bra med en lektion varannan vecka, men frågan är om han inte kommer att få lov att ompröva det beslutet.

J. är dock långt ifrån ensam om att ha lite svårt med engelskan. Få tjecker över 35 har haft någon vettig engelskundervisning i skolan, om alls. Detta gör att engelsklektioner för vuxna är en jättebusiness, speciellt i Prag där många internationella företag har sina kontor, och det är mycket vanligt att språklektioner ingår i de anställdas löneförmåner. M. kuskar mellan olika kontor över hela stan varje dag men trivs bra med det - han skulle antagligen bli tokig om han vore tvungen att sitta framför en skärm hela dan. Och jämfört med många andra av hans elever är förstås J:s engelska väldigt bra...

M. lär ha jobb ett bra tag framöver... (Tack CW för bilden!)

Aj fån, therefore I am

För några veckor sedan kunde man läsa i tidningen om en kvinna i Storbritannien som "Blev gravid med hjälp av sin mobil". Bakom denna fantasieggande rubrik låg en medioker story om ett par som efter två års fruktlösa försök att bli med barn kommit på den revolutionerande idén att använda en ägglossningskalender. En sådan app kunde nämligan laddas ner i kvinnans nya iPhone.
"Fertila dagar? Aj fan, det hade vi inte tänkt på."

Jag har taktfullt låtit bli att berätta denna anekdot för M., eftersom han är så iPhone-frälst som bara en person utan iPhone kan bli. Jag är rädd att jag ska börja flabba på ett rått och respektlöst sätt, vilket jag för allt smör i Småland inte vill utsätta min lagvigde för. Även om jag ibland tycker att han tittar ömmare på sin Mac än på mig, och lite alltför ofta och entusiastiskt redogör för iPhones "bump"-app.

Men efter att både hemma och i media ha tvingats lyssna på ändlösa utläggningar om iPhone, iPod, iBook och iPad triggas trots allt fantasin igång. Vad blir det härnäst? Låtsaskompisen iPal? Rökavvänjningsappen iFag? Eller varför inte Apples upphottade version av det gamla hederliga plastlakanet - sängvätarvarnaren iPee?

Steve Jobs, vi väntar spänt. The sky is the limit.

Bild från RetroBrick.com

Takdropp, åska och drivis

Trots att april inte heter april på tjeckiska, utan duben (vilket betyder ungefär "månaden då eken blommar"), finns ändå uttrycket aprilväder - aprílové počasí. Antagligen kommer det från Slovakien, där man använder de latinska månadsnamnen som andra vettiga européer.

Det tjeckiska aprilvädret har dock den egenheten att det oftast förekommer i mars. De senaste veckorna har vädret växlat flitigt mellan regn, sol och snöyra, ofta flera gånger om dagen. Under natten till i förrgår, t ex, blåste det 25 sekundmeter, haglade och till och med åskade - vilket är ovanligt i mars, även i Prag. På måndagsmorgonen när jag gick till jobbet sken solen vackert och fågelkvitter ackompanjerade ett lovande vårlikt takdroppande. Det var nästan så att man började titta efter snödroppar i rabatterna. Vid lunchtid snöade det dock igen (lagom till att man skulle ut förstås) och på eftermiddagen sken solen på det där sättet som bara vårsol kan, det som obarmhärtigt avslöjar hur smutsiga fönstren är. Och så håller det på.

Förhoppningsvis betyder aprilväder i mars att april bjuder på majväder... Fast det tror jag på när jag ser det.

Satan i gatan!

eller Guldläge för liten tjeck-å-slovakisk uttalsövning

Vinter-OS innebär tvära kast mellan glädjefnatt och djup förstämning; såsom i Sverige, så ock i Tjeckien. Båda ländernas hockeylag förlorade sina kvartsfinaler under natten och morgonen och har nu bara att drypa av och åka hem, till fansens djupa sorg. Å andra sidan har Slovakien aldrig under sina 17 år som självständig nation kommit ända till en OS-seminfinal i hockey - trots att de slog Foppa & Co måste man nästan unna dem det.

Samtidigt, i en annan del av Vancouver, delas det ut medaljer av alla valörer till både svenska och tjeckiska skidåkare på bredden och längden - fast mest på längden. Allra längst nådde dock en tanig liten tjej från Žďár nad Sázavou i centrala Tjeckien: Martina Sáblíková sopade långdistansskridskobanan med alla motståndarna och tog hem två guld och ett brons på de tre lopp hon tävlade i. Den bragden gör henne till Tjeckiens mest framgångsrika kvinnliga olympier genom tiderna. Och hon är bara 22 än så länge...

För övrigt heter detta skridskofenomen Sá-blíková, inte Sá-blík-ová eller, ännu värre, Sáblík-o-vá, som den kanadensiska speakern vid blomsterkvastutdelningen uttalade det. (Vid medaljutdelningen hade någon tydligen upplyst honom, för då blev det rätt.) Och när vi ändå avhandlar uttal av namn kan jag meddela att den slovakiske forward, som bidrog till det svenska hockeylagets nederlag i morse, inte heter Satan utan Šatan, med sje-ljud och kort a. Den lilla men ack så viktiga "kroken" på S-et faller av naturliga skäl bort i internationella sammanhang, vilket ironiskt nog har gjort honom till en av de mer kända slovakiska hockeyspelarna någonsin. Det namnet glömmer man liksom inte så lätt...

Förhoppningsvis leder medaljregnet över tjeckernas nya älskling Sáblíková också till att det nu skakas fram lite sponsorpengar till en inomhusbana för skridskoåkare. Någon sådan finns nämligen inte i Tjeckien i dagsläget. Guldmedaljören har hittills tränat på en plogad fiskdamm under vinterhalvåret och på en specialdesignad halkbräda hemma i lägenheten på sommaren. 'Nuff said.

Novaja semlja

I veckan inföll fettisdagen, då svenskar i exil går och glor längtansfyllt i utländska konditorifönster där semlorna lyser med sin frånvaro. Inte bara semlorna förresten - ska man baka dem själv får man finkamma hela stan efter mandelmassa och kardemumma. Tjeckerna är sorgligt ointresserade av svenska helgmatskryddor - de tycker att t ex kardemumma, saffran och ingefära hör hemma i det asiatiska köket. Så befängt!

Precis som med falukorv, Turkisk Peppar och hudkrämen HTH krävs det således specialimport från fäderneslandet. I år ordnades mandelmasseimporten av snälla L. som mycket lägligt skulle till Göteborg (kardemumma hade jag sen förra året).

I förmiddags bakades alltså en halv sats semlor, till att börja med. Tidigare har de nämligen inte blivit lyckade - antingen för torra eller bara allmänt tråkiga. Jag vet inte vad jag gjorde rätt den här gången, men bra blev de. Dessutom undvek jag misstaget från 2007 års omgång och köpte riktigt vispgrädde istället för den i sprayform. Med spraygrädde blir semlorna visserligen konditorisnygga men faller ihop på två minuter.
Och har man sett på tusan - de blev som de skulle! M. var så imponerad (han har lojalt tryckt i sig försöken från tidigare år) att han prompt ville fota mästerverket. Så Pet'ulka proudly presents - egenhändig söndagssemla!

För övrigt kallas fastlagstiden masopust på tjeckiska och firas med lokala karnevaler och allmän yra, trots att antalet fastande katoliker numera lär vara i stort sett lika med noll. Det är på något sätt så typiskt de rationella tjeckerna att vara den mest ateistiska nationen i Europa och samtidigt plocka de bästa russinen ur den religiösa kakan.

Alfapetanarki - en konstform

M. är hemma igen, tack och lov. Efter några dagar förlorar det sin charm att kunna läsa i sängen till sent utan att någon hålls vaken eller spela samma skiva femton gånger på raken. Dessutom är det inte bra för min moral att vara ensam (se Dekadens, dekadens).

En kväll var jag så uttråkad att jag gav mig på att spela Alfapet med mig själv. Det var inte alls kul. Det är uppenbart att jag behöver en publik som ömsom applåderar och ömsom protesterar, annars förlorar det sin tjusning att briljera och argumentera för nya ordbildningar. Visst, det står i reglerna att man bör ha en ordbok som riktlinje för vilka ord som får användas och ej. Men det finns så mycket regler.

Till jul köpte M. ett engelskt Alfapet och tog med det till Sverige. Samtidigt köpte syrran ett svenskt som julklapp till familjen. Behöver jag säga att det blev väldigt mycket Alfapet under jul- och nyårshelgen? Eftersom vi har en tjeck och en britt i familjen körde vi tvåspråkigt för att det skulle vara rättvist, dvs både engelska och svenska ord gick bra. Och tjeckiska också, om det knep. I början använde vi dessutom bägge uppsättningarna bokstavsbrickor, men det blev så trångt på brädet till slut att utmaningen blev att lyckas klämma in bokstäver där det över huvud taget gick, så länge man kunde motivera de ord som bildades.

Det är enligt min åsikt i dessa tillstånd av anarki som kreativiteten flödar som bäst och nya spelformer uppstår. Vi identifierade till exempel ett behov av stilpoäng i Alfapet, något i linje med systemet i konståkning, där domarna håller upp små skyltar med siffror och den som skruvar och fipplar bäst får flest poäng. Den här versionen har drag av Rappakalja, spelet där den som argumenterar mest övertygande för sina ord vinner. En annan kreativ variant är Dyslexialfapet (som dock är roligast när en viss promillehalt uppnåtts).

Ytterligare ett förslag som lades fram var en korsning av Alfapet och Finns i sjön, där man får efterlysa olika bokstäver och byta med varandra. Detta skulle sätta själva ordbildningen i fokus - ett förhållningssätt som premierar skapandet av långa och fyndiga ord framför det enögda och profithungriga poängmaximerandet, där det enda centrala är att lyckas lägga sina futtiga små ord på de rätta rutorna.
Det är ju, som Karin Boye uttryckte det, inte målet utan vägen som är mödan värd.

Åh, Pavel!

I allmänhet undviker jag reklam i bloggen men gör ett undantag för att slå ett slag för min frisör Pavel på HairDesign i Vršovice. Han kan inte bara klippa bra, göra god espresso och pedagogiskt förklara varför mitt hår aldrig kommer att se ut riktigt som Mirandas i Sex and the City, han svarar också tålmodigt på en massa frågor om den tjeckiska frisörbranschen som jag behöver för ett projekt jag håller på med.
Tack Pavel - mitt sökande är över och jag vet nu vart jag och mitt hopplösa hår ska gå i fortsättningen.

Ouppnåeligt.

Stövelväder

Härmed meddelas att jag nu helt gett upp försöken att hålla mig torr om fötterna på Prags gator och går sen ett par dagar tillbaka till jobbet i gummistövlar. (Nej, jag sitter inte på kontoret i kavaj och gummistövlar; den kombinationen är det bara brittiska godsägare som klarar av att bära upp. Jag byter till klackar när jag kommer fram.)

Gummistövlarna är praktiska även ur en annan aspekt: när jag slipper hålla koll på var jag sätter fötterna, kan jag istället spana upp mot hustaken. Med slaskvädret kommer nämligen också - just det - takrasen. En stor del av Prags trottoarer är just nu prydda med avspärrningar och skyltar som varnar för nedfallande snö och is, medan brandmän utrustade med kvastar städar tak över hela stan.
Detta gäller numera även vårt eget hus, efter att det igår vid lunchtid dråsade ned en rejäl mängd snö, inte på trottoaren lyckligtvis, men på bilarna som stod parkerade utanför porten. En fick vindrutan helt krossad och motorhuven på en sprillans ny Skoda Octavia ståtar numera med en buckla stor som ett handfat. Då är man glad att man inte stod i vägen.

Ämnet snö och snöröjning har fått väldigt mycket textutrymme här på sista tiden ser jag, men det kan delvis ursäktas med att Prag inte lär ha fått så här mycket snö på en gång på närmare trettio år. Det är alltså en historisk händelse som bör uppmärksammas:-) Men om det inte inträffar något särskilt dramatiskt snörelaterat framöver så lovar jag att detta blir det sista inlägget om snöröjning för i år.

Mina älskade röda gummistövlar är det dock möjligt att jag återkommer till även i framtiden.

Cash is king

Ännu mera snö. Det hade precis blivit någotsånär framkomligt på trottoarerna sedan förra helgen, och så dråsar det ner minst fem nya blöta centimetrar idag. Men men, man ska inte låta något hejda en. M. var i Herlikovice och åkte skidor hela dagen, och jag hade planerat en långpromenad med avslut på Tesco, veckohandla, sen hem och dammsuga och kanske yoga lite och sen laga M:s favoriträtt lagom tills han kom hem.

Allt gick bra fram till Tesco. Eftersom jag skulle promenera runt Nusle en timme först lämnade jag väskan hemma och hade bara buss- och Visakortet i fickan tillsammans med nycklarna och mobilen. Kommer fram rödkindad och full av energi inför storhandlandet. Det första jag får syn på är mig själv i en spegel, och upptäcker att de yrande snöflingorna har smetat ut mascaran över halva ansiktet. Inte konstigt att folk jag mött har sneglat lite förstulet på mig!

Nåväl. Jag plockar ihop chilisås, kokosmjölk, ris och en rad andra prylar och ger mig sen iväg till grilldisken för middagens huvudingrediens: den grillade kycklingen. Lite ängsligt, för ibland är de hela slut och man får plocka ihop en egen kyckling av ben, bröst och vingar. Smådelarna brukar vara lite torrare och dyrare blir det också. Men nej, det finns massor kvar, utmärkt. Jag ser redan fram emot att komma hem och plocka isär den och göra currygryta.

Jag har hunnit peka ut en trind pippi och den ukrainska damen har puttat ner den i en prydlig termopåse och bett om 84, 50 Kč, då jag ser skylten "Endast kontanter". Va? "Njet, inga kort, tyvärr." Att vi är i en dygnetruntöppen mega-Tesco i två plan och självservicekassor med kortterminaler i varenda buske spelar ingen roll. Vill du ha hel grillad kyckling måste du ha kontanter, bašta.

Det är bara att gå och betala för de varor jag har, trassla sig ombord på spårvagnen med kassarna, slaska hem, in med allt i kyl och frys, gå på toa och sen dra på sig kläderna igen för en ny vända. Med plånbok den här gången. Och det är inte alls lika frejdigt och uppfriskande att promenera omkring i snömodd för andra gången, och nu bara för att man måste.

Det blev currykyckling. Men ingen dammsugning.

Kalla ankor

M. har för första gången firat jul i Sverige, liksom systerns engelska pojkvän A. Vi gick in för att ge dem en solid svensk julupplevelse, komplett med Kalle Anka, snapsvisor, skinka, Karl-Bertil, lutfisk och hela baletten. Vädret var på vår sida; mycket snö och mellan två och tio minusgrader. De verkade kolossalt nöjda, speciellt M. som för en gångs skull slapp karpen. Jag står dock fast vid att detta inte på något sätt garanterar att jag kommer att fira jul i Tjeckien nästa år.

Efter julhelgen i Dalarna förflyttade vi oss till stugan på Väddö. Här utökades familjen med en svart katt som turnerar i grannskapet och som mina föräldrar ställt ut mat åt i carporten ett par gånger. Ingen vet hur det gick till, men vi verkar ha adopterats som värdfamilj av katten, nu under namnet Katitzi, som i skrivande stund ligger och snarkar på M:s fötter. Som gamla kattägare - förlåt, kattägda - kapitulerade vi genast och har sen den 28:e december gött Katitzi med pasta, rester från julbordet och mikrad kokt potatis med en klick Bregott på.

Ett paket torrfoder har också införskaffats. Det är dock inte vilket sketet torrfoder som helst, utan "My Cat. Med kyckling, anka, kalkon & tandvård." Precis som barnmat, dvs burkar innehållande en gråbrun sörja prydda med etiketter som utlovar "Slottsstek med potatis och babymorötter", kan producenterna av torrfoder lugnt räkna med att ingen ordinär konsument någonsin kan kontrollera innehållet. Exakt hur mycket anka ingår egentligen?
Ingrediensen tandvård är ju lite oväntad, men tydligen är bitarna preparerade på något sätt som gör att varje tugga rengör de ädla kattänderna från tandsten och andra orenheter. Kattmaten har uppenbarligen utvecklats en del sen vår förra katt Abel gick hädan 1991.

Jullovet har dock inte bara tillbringats i sällskap med Katitzi, böcker, mat och drinkar. Ambitionen att varje dag ta en promenad på minst trettio minuter har vi i stort sett lyckats med, trots temperaturer på neremot fjorton minusgrader. Idag var jag och M. ute i en och en halv timme och fotograferade den igenfrusna hamnen, pittoreska röda stugor och ankor i vintersol. Ankorna såg ut att ha det ganska kallt om fötterna. (Det är egentligen änder, men ankor är lättare för M. att säga...)

Tag en huskur till

Såhär i influensatider blir man ju lite mer medveten om hur folk hostar och nyser omkring en, och man tänker (förhoppningsvis) två gånger innan man tankfullt biter på nagelbanden på metron. Själv har jag inte - peppar, peppar - haft influensa sen någon gång på mellanstadiet, men man vet ju aldrig. En vanlig bonnförkylning kan ju också vara nog så irriterande om den håller i sig, och den kan man inte ens bota på vanligt sätt. Det blir att ta till huskurer.

Hemma kunde man alltid känna redan i hallen när mamma rört ihop sin specialare: varm mjölk med honung och vitlök. Det smakar inte så illa som det låter, och man riktigt känner hur det kryllar av vitaminer och antibakteriella grejer i sörjan. Rekommenderas dock inte strax innan man går och träffar folk.
Å andra sidan lär ingen vilja komma i närheten och nysa på dig heller.

Vår granne P. är inte bara M:s föredetta, hon är också farmaceut. Vi bad henne rekommendera något preparat att ta vid de första förkylningssymptomen, och svaret kom utan tvekan: slivovice med honung och pressad citron, morgon och kväll. Här kryllar det om möjligt ännu mera, kan jag meddela. Men vilken boost för humöret!
En annan variant, vid halsont, är att gurgla med slivovice. Roligare än koksalt utrört i ljummet vatten, men med en viss bismak av slöseri - synd på så rara ärter liksom...

Min före detta klasskamrat Marusjka, från Jekaterinburg i Sibirien, tar nog dock priset med sin favoritkur hemifrån: varm vodka i öronen. (Bomullstussar doppas i uppvärmd Stolichnaya och stoppas i öronen vid sänggåendet.)

Håller inte det grisflunsan på avstånd, ja, då vet jag inte vad som skulle hjälpa.

Dekadens, dekadens

M. är borta från tisdag till fredag för att leda kursen "Managing People For The First Time" på någon gudsförgäten konferensanläggning utanför Kutná Hora. Det betyder att jag är gräsänka, ingen håller något vakande hököga över mig, och omedelbart råder total dekadens. Jag bäddar inte (rentav njuter av att låta bli). Låter disken stå. Sitter uppe sent och läser kommentarerna i DN:s etikettspalt och dricker grogg på en tisdag. Listan är oändlig. Först imorgon kväll kommer febril verksamhet att råda för att återställa hemmet till den höga nivå som rådde när M. åkte och visa att jag minsann kan hålla ordning även när han inte är hemma. Jo jo.

Fast ikväll är det inte så dekadent. Jag har visserligen inte diskat sen igår, och satt kvar på kontoret sent (ingen poäng att gå hem när lägenheten ändå är tom och tyst), men jag har ätit ordentligt och pratat i telefon med mamma och INTE druckit vare sig gin eller vin utan te och ätit upp de sista torra bitarna av kardemummakakan från i söndags. Alltsammans till tonerna av blandbandet Silla spelade in till min 18-årsdag för en skrämmande radda år sen. "Hönan Agda (porr för djur) och andra visor" är ett perfekt hopkok av vad vi gillade då och vad vi fortfarande gillar. Just nu läser Allan Edwall kapitlet Puh hos Kanin.
Tack Lillspill!

Jaget: Otillfredsställande, men bra ändå

Nog för att jag inte hade planerat att blogga titt som tätt, men fullt så ohemult sällan som det blev efter den inledande entusiasmen hade jag inte tänkt skriva... Antingen har jag inte så mycket att säga som jag trodde, eller så är det tanken på att spendera ytterligare tid framför datorn som avskräcker mig. Jag har tillräckligt dåligt samvete för att jag tvångsmässigt läser DN.se på arbetstid (speciellt kommentarerna till etikettspalten) för att jag ska dra mig för att skaffa fler webbaserade laster. Dessutom ingår det i mina arbetsuppgifter att regelbundet uppdatera ett par websidor - man blir trött på fixa och trixa och klippa in bilder som aldrig hamnar där man vill ha dem...

Tanken var att Hondjävulen skulle handla mer om Prag än om mig själv, men antalet ämnen som lämpar sig för lättsamt kåserande verkar begränsade. Eller nej, det är snarare min förmåga att lättsamt kåsera över vilket ämne som helst när som helst som är begränsad. Man kommer hem efter en lång dags stirrande på skärmen, och borde egentligen brinna av lust att uttrycka sig spirituellt om vad som helst som inte har med svenska företags etablering utomlands att göra, men istället längtar man bara efter att få äta middag och sen sjunka ner i soffhörnet med en bok och sin älskade. Och gärna en gin och tonic inom räckhåll.

Det är en paradox. I strävan efter att skapa en lustfylld blogg, utan måsten, blir det inget bloggande alls. Ett mönster som är misstänkt likt mina gymvanor. Ska jag dra slutsatsen att jag i grunden är en lat och oföretagsam person? Tanken har ju slagit mig... Fast det känns ju lite hårt. Det har kanske mer att göra med perfektionism - ska det bloggas (eller tränas, eller vad som helst) så ska det vara bra. Finns det inte tid eller ork att göra det bra, får det vara. Fast det kanske är lite självförhärligande istället? Det som kommer sanningen närmast är nog att jag är en bekväm person, som helst undviker allt som skapar stress och plikter, men gärna tar en promenad i lugn och ro och avslutar med en fika på något trevligt ställe.
Och det är tillräckligt bra.

Gör icke idag vad du kan skjuta upp till söndag eftermiddag

procrastinate [pre'kraestineit] vb itr dra ut på (förhala) tiden, skjuta upp saken
procrastination [pre,kraesti'neisj(e)n] s förhalande, förhalning
procrastinator [pre'kraesti,neit(e)r] s (fr. lat. procrastinus; latmask, slöhög) person med patologisk tendens att skjuta upp (obehagliga eller arbetsamma) göromål i oändlighet

Sunday, foggy Sunday

Jahapp. Efter ett par klara dagar var det dags för den berömda inversionen igen - från vardagsrumsfönstret ser vi silhuetten av de södra förorterna vagt avteckna sig genom ett mjölkigt lager av dimma. Man kan lika gärna stanna i sängen med sin bok hela dan...

Efter ett par timmar i soffan känns det dock som att man borde ta sig ut en sväng ändå, så jag har masat mig iväg till kontoret för att fixa timrapporteringen som inte hanns med i fredags. Lön vill man ju gärna få, trots allt.

Och soffan är ju ännu skönare när man kommer in från ruggvädret och med gott samvete lägger upp fötterna igen :-)

Orkidéer i januari

Jag tar mig friheten att citera min favorit, Jan Berglin, denna vardagsmystikens främste uttolkare:

"Det är visserligen sant att orkidéer blommar ovanligt länge. Men de oblommar fan så mycket längre!"

Är Barack Obama tjeck?

Amerikas nye president har officiellt kenyansk far och mor från Kansas. Någonstans längre bakåt i släktträdet verkar det dock finnas tjeckiska rötter. Se bara vad DN citerar ur amerikansk press, angående presidentens förvaring av sin mobiltelefon:

"Then there is the fashion concern. Obama is known to sport his BlackBerry in a holster on his belt, which to many is the sartorial equivalent of wearing socks with sandals. Ridding the president of the phone could avoid legitimizing that look." DN 19 jan

Att bära sockor i sandaler, liksom att ha mobiltelefon, kniv och fickplunta i egna läderfodral i bältet, är som bekant ett typiskt tjeckiskt kännetecken. Manligt kännetecken, ska tilläggas.

Huruvida USA:a första dam bär lösnaglar med fransk manikyr och högklackade skor med prislappen kvar under sulan återstår att undersöka - måhända har både presidenten och hans hustru tjeckiskt påbrå, vem vet.