Åh, Pavel!

I allmänhet undviker jag reklam i bloggen men gör ett undantag för att slå ett slag för min frisör Pavel på HairDesign i Vršovice. Han kan inte bara klippa bra, göra god espresso och pedagogiskt förklara varför mitt hår aldrig kommer att se ut riktigt som Mirandas i Sex and the City, han svarar också tålmodigt på en massa frågor om den tjeckiska frisörbranschen som jag behöver för ett projekt jag håller på med.
Tack Pavel - mitt sökande är över och jag vet nu vart jag och mitt hopplösa hår ska gå i fortsättningen.

Ouppnåeligt.

Gräsänka på Vyšehrad

M. är i Italien och åker skidor en vecka så jag får roa mig bäst jag kan. Eftersom det var sol idag som omväxling firades detta med en långpromenad till Vyšehrad och tillbaka. (OK, på hemvägen var jag så kissnödig att jag tog spårvagnen de sista två hållplatserna. Men det var en rejäl runda ändå.)

Vyšehrad - "Höga borgen" - är en gammal befästning i södra Prag med anor från 900-talet. Efter tvåhundra år av maktbalans mellan Vyšehrad och det som nu är Pragborgen, satsade kejsar Karel IV på att bygga ut den senare i början av 1300-talet och därmed förlorade Vyšehrad sin status som kungligt säte.
Kullen vid floden kvarstår dock som något av Pragbornas hemliga tillflyktsort, dit turisterna hittar först på långhelgens sista dag, om alls. Det är en oas för picknickande par, hundar, flanörer och grillpubsbesökare, främst på somrarna förstås men även på vintern - fast då mest för promenader och inomhuspubbande. Min favoritpromenad går runt hela borgområdet längs befästningsmuren, där utsikten är fantastisk åt vilket håll man än tittar.

De turister som trots allt hittar hit, bort från myllret i Gamla stan och Pragborgen, kommer för att titta på S:t Petrs och S:t Pavels kyrka, S:t Martins rotunda (t.h.) samt kyrkogården. Kyrkogården har varit min personliga favorit sedan jag bodde vid foten av Vyšehrad under min första termin i Prag. (Jag har en lite morbid böjelse för kyrkogårdar, jag är sån. Mer om det någon annan gång.)
På just den här kyrkogården ligger kulturberömdheter som Dvořák, Smetana och Karel Čapek, men även om man inte ids leta reda på just dem, men är bara det minsta intresserad av historia och folk i allmänhet, är kyrkogården full av andra intressanta gravar och minnesstenar.

Kejsaren Karel IV som jag nämnde ovan är förresten den Kar(e)l som ligger bakom de flesta av Prags kända sevärdheter på K - Karlsbron, Karlsplatsen, Karlsuniversitetet, Karlsbad... (nåja, det ligger utanför Prag). Hans regeringstid räknas som Böhmens guldålder och han blev till och med häromåret framröstad som den mest populäre tjecken genom tiderna.

Det faktum att den mest populäre statsmannen dog för över 600 år sedan säger för övrigt en del om nutida tjeckiska politiker.

Stövelväder

Härmed meddelas att jag nu helt gett upp försöken att hålla mig torr om fötterna på Prags gator och går sen ett par dagar tillbaka till jobbet i gummistövlar. (Nej, jag sitter inte på kontoret i kavaj och gummistövlar; den kombinationen är det bara brittiska godsägare som klarar av att bära upp. Jag byter till klackar när jag kommer fram.)

Gummistövlarna är praktiska även ur en annan aspekt: när jag slipper hålla koll på var jag sätter fötterna, kan jag istället spana upp mot hustaken. Med slaskvädret kommer nämligen också - just det - takrasen. En stor del av Prags trottoarer är just nu prydda med avspärrningar och skyltar som varnar för nedfallande snö och is, medan brandmän utrustade med kvastar städar tak över hela stan.
Detta gäller numera även vårt eget hus, efter att det igår vid lunchtid dråsade ned en rejäl mängd snö, inte på trottoaren lyckligtvis, men på bilarna som stod parkerade utanför porten. En fick vindrutan helt krossad och motorhuven på en sprillans ny Skoda Octavia ståtar numera med en buckla stor som ett handfat. Då är man glad att man inte stod i vägen.

Ämnet snö och snöröjning har fått väldigt mycket textutrymme här på sista tiden ser jag, men det kan delvis ursäktas med att Prag inte lär ha fått så här mycket snö på en gång på närmare trettio år. Det är alltså en historisk händelse som bör uppmärksammas:-) Men om det inte inträffar något särskilt dramatiskt snörelaterat framöver så lovar jag att detta blir det sista inlägget om snöröjning för i år.

Mina älskade röda gummistövlar är det dock möjligt att jag återkommer till även i framtiden.

Cash is king

Ännu mera snö. Det hade precis blivit någotsånär framkomligt på trottoarerna sedan förra helgen, och så dråsar det ner minst fem nya blöta centimetrar idag. Men men, man ska inte låta något hejda en. M. var i Herlikovice och åkte skidor hela dagen, och jag hade planerat en långpromenad med avslut på Tesco, veckohandla, sen hem och dammsuga och kanske yoga lite och sen laga M:s favoriträtt lagom tills han kom hem.

Allt gick bra fram till Tesco. Eftersom jag skulle promenera runt Nusle en timme först lämnade jag väskan hemma och hade bara buss- och Visakortet i fickan tillsammans med nycklarna och mobilen. Kommer fram rödkindad och full av energi inför storhandlandet. Det första jag får syn på är mig själv i en spegel, och upptäcker att de yrande snöflingorna har smetat ut mascaran över halva ansiktet. Inte konstigt att folk jag mött har sneglat lite förstulet på mig!

Nåväl. Jag plockar ihop chilisås, kokosmjölk, ris och en rad andra prylar och ger mig sen iväg till grilldisken för middagens huvudingrediens: den grillade kycklingen. Lite ängsligt, för ibland är de hela slut och man får plocka ihop en egen kyckling av ben, bröst och vingar. Smådelarna brukar vara lite torrare och dyrare blir det också. Men nej, det finns massor kvar, utmärkt. Jag ser redan fram emot att komma hem och plocka isär den och göra currygryta.

Jag har hunnit peka ut en trind pippi och den ukrainska damen har puttat ner den i en prydlig termopåse och bett om 84, 50 Kč, då jag ser skylten "Endast kontanter". Va? "Njet, inga kort, tyvärr." Att vi är i en dygnetruntöppen mega-Tesco i två plan och självservicekassor med kortterminaler i varenda buske spelar ingen roll. Vill du ha hel grillad kyckling måste du ha kontanter, bašta.

Det är bara att gå och betala för de varor jag har, trassla sig ombord på spårvagnen med kassarna, slaska hem, in med allt i kyl och frys, gå på toa och sen dra på sig kläderna igen för en ny vända. Med plånbok den här gången. Och det är inte alls lika frejdigt och uppfriskande att promenera omkring i snömodd för andra gången, och nu bara för att man måste.

Det blev currykyckling. Men ingen dammsugning.

Slirigt

Prag har fått ca 25 cm snö på två dagar (liksom övriga Europa, verkar det som) och som vanligt är känslorna blandade. Glädjetjut från parkernas pulkbackar varvas med muttranden från snöskottare och slirande däck som bara spinner och spinner i modden utan att få fäste.

Sen årsskiftet är inte längre fastighetsägarna ansvariga för snöröjningen på trottoaren framför respektive hus, utan ägaren av trottoaren, dvs oftast staden/kommunen. Denna ändring har fastighetsägarna raskt noterat, men inte staden. Stadsdelsnämnden eller vad tusan den kallas i Prag 10 verkar dessutom ha lånat ut sin eventuella snöröjning till London eller Spanien, för här lyser den med sin frånvaro. På trottoarerna plumsar fotgängarna genom halvmeterhöga snövallar och på gatorna slirar man fram över kullerstenarna med gråbrun modd upp till fotknölarna.

Men inget ont som inte har något gott med sig: jag har kommit fram till att båda mina par vinterstövlar läcker. Ny kunskap är ju alltid en positiv sak.

Kalla ankor

M. har för första gången firat jul i Sverige, liksom systerns engelska pojkvän A. Vi gick in för att ge dem en solid svensk julupplevelse, komplett med Kalle Anka, snapsvisor, skinka, Karl-Bertil, lutfisk och hela baletten. Vädret var på vår sida; mycket snö och mellan två och tio minusgrader. De verkade kolossalt nöjda, speciellt M. som för en gångs skull slapp karpen. Jag står dock fast vid att detta inte på något sätt garanterar att jag kommer att fira jul i Tjeckien nästa år.

Efter julhelgen i Dalarna förflyttade vi oss till stugan på Väddö. Här utökades familjen med en svart katt som turnerar i grannskapet och som mina föräldrar ställt ut mat åt i carporten ett par gånger. Ingen vet hur det gick till, men vi verkar ha adopterats som värdfamilj av katten, nu under namnet Katitzi, som i skrivande stund ligger och snarkar på M:s fötter. Som gamla kattägare - förlåt, kattägda - kapitulerade vi genast och har sen den 28:e december gött Katitzi med pasta, rester från julbordet och mikrad kokt potatis med en klick Bregott på.

Ett paket torrfoder har också införskaffats. Det är dock inte vilket sketet torrfoder som helst, utan "My Cat. Med kyckling, anka, kalkon & tandvård." Precis som barnmat, dvs burkar innehållande en gråbrun sörja prydda med etiketter som utlovar "Slottsstek med potatis och babymorötter", kan producenterna av torrfoder lugnt räkna med att ingen ordinär konsument någonsin kan kontrollera innehållet. Exakt hur mycket anka ingår egentligen?
Ingrediensen tandvård är ju lite oväntad, men tydligen är bitarna preparerade på något sätt som gör att varje tugga rengör de ädla kattänderna från tandsten och andra orenheter. Kattmaten har uppenbarligen utvecklats en del sen vår förra katt Abel gick hädan 1991.

Jullovet har dock inte bara tillbringats i sällskap med Katitzi, böcker, mat och drinkar. Ambitionen att varje dag ta en promenad på minst trettio minuter har vi i stort sett lyckats med, trots temperaturer på neremot fjorton minusgrader. Idag var jag och M. ute i en och en halv timme och fotograferade den igenfrusna hamnen, pittoreska röda stugor och ankor i vintersol. Ankorna såg ut att ha det ganska kallt om fötterna. (Det är egentligen änder, men ankor är lättare för M. att säga...)