I karpens tid

Det knarrar under sulorna. Det är en vinternatt. I ett gathörn under en lyktstolpe dyker en man upp ur skuggorna, iklädd ett blodigt slaktarförkläde. Bakom honom, i ett svart kar, skymtar en mörk massa, som kroppar... Något droppar på stenläggningen.

Ingen fara, det är bara en av Prags karpförsäljare som har satt igång för säsongen. I Tjeckien, liksom i flera andra centraleuropeiska länder, äter man karp på julafton. Den skärs i skivor och paneras och serveras med potatissallad, ofta efter en förrätt i form av fisksoppa. Det verkar dock vara med karpen lite som med lutfisken i Sverige - många äter det för att det hör till och inte för att det är gott. Tvärtom. "Den har en jäkla massa ben och smakar dy", sammanfattade min f.d. kollega J.

Dysmaken hindrar dock inte tusentals tjeckiska familjer från att köpa sig en karp på stan, ta med den hem i en plastpåse och låta den simma i badkaret ett par dagar fram till julafton. Eftersom karpen är en bottenfisk bör den nämligen "sköljas ur" i rent vatten innan man äter den. Man kan naturligtvis få karpen slaktad och urtagen på plats när man köper den. Men i synnerhet familjer med barn har alltså ett extra husdjur i badrummet dagarna innan jul.

Barnen tar hand om karpen, matar den, håller den sällskap och i vissa särskilt ömmande fall görs en utflykt på julaftons förmiddag, då far tar med barnen och karpen till floden (eller annat närbeläget vattendrag) för att släppa ut fisken i frihet igen. Under tiden slår mor ihjäl och tillagar en annan karp hemma i köket. Lurigt.

Det är dock inte alla karpar som kommer så långt som till bordet (eller floden heller för den delen). När M var liten tyckte han och hans bror ett år att det var synd om fisken som hade det så kallt i vattnet. De fyllde på med hett vatten, vilket inte var så lyckat för karpen. På morgonen hade den vänt magen i vädret. Min f.d. chef berättade att hon som barn generöst blandade apelsinjuice i badkarsvattnet, för att karpen skulle få ta del av julstämningen. Resultatet var tyvärr detsamma som ovan.

Vissa karpar tar saken i egna fenor och gör djärva flyktförsök. Hemma hos M (återigen) var det under flera år hans bror som hade ansvar för själva avlivandet (vid det här laget var de gamla nog att ha lämnat husdjursstadiet och hade en mer kallsinnig syn på karpen i badkaret). Han plockade således upp fisken ur vattnet och satte kurs mot köket. Plötsligt slet sig karpen lös och kastade sig ut på hallgolvet, med sikte på ytterdörren och friheten. Familjen hann dock upp den och fångade den innan den fick upp dörren och hann ut i trapphuset. Men det var ju ett tappert försök.

Grundläggande vinkunskap

Som tidigare antytts har jag en svaghet för DN:s etikettspalt (numera omdöpt till Hyfs & Stil). Det kan tyckas mossigt men är en ständig källa till glädje, speciellt kommentarerna. Läs bara nedanstående inlägg från signaturen Leif, postat idag med anledning av en fråga om öl- och vinglas. Kommentarerna urartade för övrigt omedelbart till en diskussion huruvida öl eller vin är att föredra när man har en middagsbjudning.

"Först och främst skiljer man mellan röda och vita viner. Lättast skiljer man dessa vintyper från varandra om man skvalpar ut en skvätt av vardera på en vit bordsduk. Det vin som lämnar en gredelin fläck efter sig är ett rödvin. Riktiga kännare kan bara genom smaken avgöra om ett vin är vitt eller rött. De vita vinerna smakar som regel ättika medan de röda smakar stämpelfärg. Man kan genom att suga på en kontorsstämpel och sedan jämföra smaken med ett vin konstatera om detta är rött eller icke. Till fiskrätter, såsom fiskbullar och matjessill föredrar de flesta vitt vin, medan man till kötträtter såsom falukorv och sylta bör ta ett rött vin."

Så nu vet vi det. Vad däremot inte så många vet är att Tjeckien är ett vinland - inte alls i samma klass som Frankrike, Sydafrika eller Ungern förstås, men dock. De röda kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte dricker rött, men de vita är helt OK i mitt tycke. Speciellt Veltlínské zelené brukar vara prisvärt som vardagsvin. Antagligen är det ingenting som går att hitta på Systembolaget, men kom ihåg att prova nästa gång ni är i Prag:-)

Tag en huskur till

Såhär i influensatider blir man ju lite mer medveten om hur folk hostar och nyser omkring en, och man tänker (förhoppningsvis) två gånger innan man tankfullt biter på nagelbanden på metron. Själv har jag inte - peppar, peppar - haft influensa sen någon gång på mellanstadiet, men man vet ju aldrig. En vanlig bonnförkylning kan ju också vara nog så irriterande om den håller i sig, och den kan man inte ens bota på vanligt sätt. Det blir att ta till huskurer.

Hemma kunde man alltid känna redan i hallen när mamma rört ihop sin specialare: varm mjölk med honung och vitlök. Det smakar inte så illa som det låter, och man riktigt känner hur det kryllar av vitaminer och antibakteriella grejer i sörjan. Rekommenderas dock inte strax innan man går och träffar folk.
Å andra sidan lär ingen vilja komma i närheten och nysa på dig heller.

Vår granne P. är inte bara M:s föredetta, hon är också farmaceut. Vi bad henne rekommendera något preparat att ta vid de första förkylningssymptomen, och svaret kom utan tvekan: slivovice med honung och pressad citron, morgon och kväll. Här kryllar det om möjligt ännu mera, kan jag meddela. Men vilken boost för humöret!
En annan variant, vid halsont, är att gurgla med slivovice. Roligare än koksalt utrört i ljummet vatten, men med en viss bismak av slöseri - synd på så rara ärter liksom...

Min före detta klasskamrat Marusjka, från Jekaterinburg i Sibirien, tar nog dock priset med sin favoritkur hemifrån: varm vodka i öronen. (Bomullstussar doppas i uppvärmd Stolichnaya och stoppas i öronen vid sänggåendet.)

Håller inte det grisflunsan på avstånd, ja, då vet jag inte vad som skulle hjälpa.

You say po-tay-to, and I say po-tah-to

Jag satt på spårvagnen på väg hem från jobbet när det plingade till i mobilen. Ett sms från M. Hej alskling. Kan du kopa tomatis?
Det är fullkomligt logiskt när man tänker efter: om potatoes heter potatis på svenska blir tomatoes självklart tomatis.
Och eftersom M. lagar middag åt oss minst fyra av veckans dagar, är jag inte den som småaktigt påpekar en sådan bagatell. Jag köper tomatis hos de närmsta vietnameserna och går hem med dem (tomaterna alltså, inte vietnameserna).

Så här års får man annars användning för sina potatisar. Den 5 december firas S:t Nikolaus, eller Mikuláš som han heter här, på flera håll i Centraleuropa. I Belgien och Holland har han med sig presenter till alla barn som varit snälla, medan hans medhjälpare Svarte Petter delar ut något annat (förr risbastu) till dem som inte varit fullt så snälla. I Sverige har vi påskkärringar och luciatåg; i Tjeckien drar horder av påvar, dvs Mikuláš, runt i sällskap med en ängel och en djävul. Ängeln delar ut godis och djävulen potatis. Det är tydligt att man ska ha gjort något särdeles elakt för att förtjäna ett gäng potatisar.

Jag har själv stått med två röda whiteboardpennor fasttejpade bakom öronen och en halsduk i byxlinningen som svans och kastat potatis på förundrade utbytesstudenter från Korea. När jag läste min sista termin tjeckiska på filosofiska fakulteten skulle vår klass "mikuláša" för de övriga grupperna, eftersom vi var den mest avancerade. Vår tjeckiska må ha varit bra, men framförhållning var vi sämre på. Jag hade fåfängt letat samma morgon efter en öppen butik som sålde självlysande små horn - när man inte behöver dem finns de minsann överallt! - men fick alltså nöja mej med pennorna. De övrigas dräkter bar en liknande ad-hoc-prägel.
Men potatisar slängde vi omkring oss med bravur (vi var ju bäst, så godiset behöll vi).

Det är inte lätt när det inte fungerar

Jag vet inte om någon vid något tillfälle försökt lämna någon kommentar, men igår när jag letade bland mina "settings" efter något annat (som så ofta är fallet), upptäckte jag att kommentarsfunktionen varit inställd på fel sätt sen jag startade för nästan ett år sen... Håhåjaja. Men nu funkar det i alla fall!

Dekadens, dekadens

M. är borta från tisdag till fredag för att leda kursen "Managing People For The First Time" på någon gudsförgäten konferensanläggning utanför Kutná Hora. Det betyder att jag är gräsänka, ingen håller något vakande hököga över mig, och omedelbart råder total dekadens. Jag bäddar inte (rentav njuter av att låta bli). Låter disken stå. Sitter uppe sent och läser kommentarerna i DN:s etikettspalt och dricker grogg på en tisdag. Listan är oändlig. Först imorgon kväll kommer febril verksamhet att råda för att återställa hemmet till den höga nivå som rådde när M. åkte och visa att jag minsann kan hålla ordning även när han inte är hemma. Jo jo.

Fast ikväll är det inte så dekadent. Jag har visserligen inte diskat sen igår, och satt kvar på kontoret sent (ingen poäng att gå hem när lägenheten ändå är tom och tyst), men jag har ätit ordentligt och pratat i telefon med mamma och INTE druckit vare sig gin eller vin utan te och ätit upp de sista torra bitarna av kardemummakakan från i söndags. Alltsammans till tonerna av blandbandet Silla spelade in till min 18-årsdag för en skrämmande radda år sen. "Hönan Agda (porr för djur) och andra visor" är ett perfekt hopkok av vad vi gillade då och vad vi fortfarande gillar. Just nu läser Allan Edwall kapitlet Puh hos Kanin.
Tack Lillspill!

Din ryska vecka ska vara tung

Läs rubriken en gång till. Vad betyder den? Har den inte en nästan lite ödesmättad ton av profetia över sig? Eller är det en del av en dikt?
Vad är en rysk vecka egentligen, kan man fråga sig. Det skulle kunna vara något hämtat från skolmatsalens eller finlandsfärjornas vokabulär - "nu har vi italiensk vecka" - eller rentav lite ekivokt, om man har sådan fantasi. (Som det tjeckiska uttrycket "svensk trea", men det hör inte hit).
Om första halvan är fantasiväckande är fortsättningen desto mer ödesdiger: "...ska vara tung". Det låter lite dystert, men passar onekligen ganska bra ihop med det ryska i första halvan, om man tänker sig en stereotyp rysk betongförort i februarimörkret. Det är rätt tungt. Dessutom finns det en nyans av obeveklighet över ordet "ska" - du kommer liksom inte undan.

I själva verket är yttrandet ett autentiskt exempel på M:s framsteg i svenska språket, och utgjorde kulmen på en diskussion angående julklappar som vi hade förra helgen. Den handlade om den extra plats man måste räkna med att ha i väskan när man åker hem över jul, för att få rum med de klappar som man utan tvivel kommer att ha med sig tillbaka efteråt. Jag påpekade att det egentligen borde gå jämnt upp med dem som man har med sig före jul för att ge bort, men eftersom jag tenderar att köpa böcker till folk, och bara pappa och syrran uppskattar böcker på engelska och jag därför måste köpa de sista böckerna i Sverige, så faller det argumentet lite. Alltså förutspådde M att min ryggsäck kommer att bli tung på återresan till Prag efter jul. Det vill säga, han sa ordagrant "Din ryska vecka (=ryggväska) ska vara tung".

Så enkelt var det. Kram till Hanička!:-)

Fläskfest (och 20 år av frihet)

Ikväll borde jag egentligen äntligen laga färdigt mina gråa byxor så att jag kan ha dem nån gång, men jag har större lust att blogga och äta salta nötter, så jag gör det istället.

Förra tisdagen - 17 november - var det 20 år sedan sammetsrevolutionen slog spiken i kistan för Tjeckoslovakiens kommunistiska regim. Detta firades naturligtvis med pompa och ståt och till och med en särskild konferens på temat.

Hos M:s föräldrar firades det också; där gick den årliga fläskfesten av stapeln. Det som firas hemma hos dem är dock mest det faktum att M och hans pappa och farmor alla har namnsdag veckan innan. Revolutionen är det sällan någon som nämner, men det passar ju bra att det är allmän helgdag så att alla kan komma på lunch och äta sig fördärvade. Tidigare i november har nämligen höstslakten ägt rum i Pastuchovice där M:s föräldrar har stuga, så kylen är vid det här laget full. Vanligtvis serveras fem rätter: svartsoppa, ovar (kokt fläskkött), fläskschnitzel, ugnsbakat fläsk samt korv och sylta. Till detta bjuds bröd, surkål och stora mängder öl, vin, slivovice och M:s fars favorit, Fernet.

Effekten efteråt kan bäst beskrivas som total paltkoma.

Potatisgris

Endast hälften av den tjeckiska befolkningen litar på polisen, rapporterade opinionsmätarna STEM för ett tag sedan. Det är ju, om än lite oroväckande, inte alltför häpnadsväckande i en före detta polisstat. Allmänhetens minne är långt ibland.

Mina personliga erfarenheter av det tjeckiska polisväsendet är visserligen begränsade, men verkar tyvärr vara ganska typiska. En dag under vårterminen 2001 blev jag och en kursare bestulna på våra plånböcker, som vi slarvigt nog lämnat i väskorna i klassrummet under rasten. Stölden anmäldes på den lokala polisstationen vid Botanická zahrada, där en ung konstapel noggrannt skrev ner plånböckernas innehåll och värde samt våra namn, adresser och telefonnummer. Några timmar senare fick min kursare ett sms:
"God dag, vi träffades i förmiddags på polisstationen. Skulle inte Ni och Er väninna vilja gå ut och ta en drink med mig och en kollega ikväll?"
Det var den unge konstapeln, som tydligen obekymrat blandade business med pleasure. Med misstanken att ett "Tack, men nej tack" skulle leda till att vårt fall lades ner, accepterade vi och gick alltså med viss tvekan på dubbeldejt med två poliser.
Honza och Jirka, 25 respektive 26 år, tog oss med till sin stampub och bjöd frikostigt hela kvällen, som tjeckiska killar gör. Efter fyra eller fem öl var körde de oss hem i Honzas bil. Det var ju helt i sin ordning, för de var ju inte i tjänst...

Även om ovanstående inte skulle vara symptomatiskt, borde dock polisen jobba lite mer på sin image än vad man gjort på sistone. En rekryteringskampanj för Pragpolisen (skild från den nationella) har fått kritik för att vara oseriös och locka fel typ av kandidater. Hos polisen står man frågande:
- Vadå, det har ju gått jättebra, vi har fått in enormt många sökande...
Jo, det har de säkert. Men om dessa påminner det allra minsta om killarna porträtterade i kampanjen, förstår man varför hälften av befolkningen inte känner något överdrivet stort förtroende för kåren... Det är tur att Prags gator är tämligen säkra som de är.

(Plånböckerna återfanns senare, men det var inte våra vänner konstaplarnas förtjänst.)

Jaget: Otillfredsställande, men bra ändå

Nog för att jag inte hade planerat att blogga titt som tätt, men fullt så ohemult sällan som det blev efter den inledande entusiasmen hade jag inte tänkt skriva... Antingen har jag inte så mycket att säga som jag trodde, eller så är det tanken på att spendera ytterligare tid framför datorn som avskräcker mig. Jag har tillräckligt dåligt samvete för att jag tvångsmässigt läser DN.se på arbetstid (speciellt kommentarerna till etikettspalten) för att jag ska dra mig för att skaffa fler webbaserade laster. Dessutom ingår det i mina arbetsuppgifter att regelbundet uppdatera ett par websidor - man blir trött på fixa och trixa och klippa in bilder som aldrig hamnar där man vill ha dem...

Tanken var att Hondjävulen skulle handla mer om Prag än om mig själv, men antalet ämnen som lämpar sig för lättsamt kåserande verkar begränsade. Eller nej, det är snarare min förmåga att lättsamt kåsera över vilket ämne som helst när som helst som är begränsad. Man kommer hem efter en lång dags stirrande på skärmen, och borde egentligen brinna av lust att uttrycka sig spirituellt om vad som helst som inte har med svenska företags etablering utomlands att göra, men istället längtar man bara efter att få äta middag och sen sjunka ner i soffhörnet med en bok och sin älskade. Och gärna en gin och tonic inom räckhåll.

Det är en paradox. I strävan efter att skapa en lustfylld blogg, utan måsten, blir det inget bloggande alls. Ett mönster som är misstänkt likt mina gymvanor. Ska jag dra slutsatsen att jag i grunden är en lat och oföretagsam person? Tanken har ju slagit mig... Fast det känns ju lite hårt. Det har kanske mer att göra med perfektionism - ska det bloggas (eller tränas, eller vad som helst) så ska det vara bra. Finns det inte tid eller ork att göra det bra, får det vara. Fast det kanske är lite självförhärligande istället? Det som kommer sanningen närmast är nog att jag är en bekväm person, som helst undviker allt som skapar stress och plikter, men gärna tar en promenad i lugn och ro och avslutar med en fika på något trevligt ställe.
Och det är tillräckligt bra.

Keep on smiling!

Efter ett låååångt blogguppehåll läser jag idag i DN om ett japanskt företag som kartlägger sina anställdas leenden i mötet med folk på jobbet. Det är ju helt vansinnigt förstås, men rent spontant kände jag att det skulle kunna behövas lite fler japanska arbetsgivare här... Var i Stockholm förra veckan och häpnade som alltid över hur trevliga alla expediter är! Man ler och skrattar och småpratar med kunderna. Fantastiskt! I Prag får man vara glad om man inte får en utskällning för att man vill dela notan på puben eller inte har jämna pengar i matbutiken. Tanterna på posten ska vi inte ens tala om. Det är en klen tröst att de behandlar alla lika surt, utlänning eller tjeck spelar ingen roll.
Fast det har blivit bättre jämfört med för 8-9 år sedan, det har det faktiskt. Och jag föredrar nog - trots allt - en lite butter (men inte otrevlig) Pragbo framför de påflugna och brett smajlande expediter som jag träffade på i butiker i USA för ett antal år sen. Aldrig är människan riktigt nöjd...

Påsken - en nära-Polen-upplevelse

Den på senaste tiden skriande bristen på tid för bloggande uppvägdes under påskhelgen av alldeles för mycket tid ägnad åt skattsökande i gränstrakterna mellan Tjeckien och Polen. Vi - jag och Martin - besökte Martins f.d. flickvän Patricies föräldrar i den lilla staden Krnov i nordöstra Mähren. I sällskap hade vi Patricie, hennes pojkvän Petr, hennes syster Markéta med pojkvännen Mírek, Martins bror Radek samt Markétas f.d. pojkvän och tillika Martins bästa kompis, Dušan. Hängde ni med? Dušans slovakiska fästmö Michaela tål inte sin företrädare Markéta, och stannade därför kvar i Slovakien. Allihop bodde vi i Patricies och Markétas föräldrars stora hus, beläget på en kulle med utsikt över Krnov och Polen i bakgrunden.

Markéta är, sedan hon hittat flera silvermynt från 1600-talet, helt såld på skattletande med metalldetektorn systrarna gav sina föräldrar för ett par år sen. Om hon fick bestämma skulle alla ägna sin lediga tid nosande i markerna runt Krnov med en spade i handen, i timmar. Tyvärr har hon en dominant personlighet och ett lillasystrigt sätt att sura om hon inte får sin vilja fram, så vad andra i ett större sällskap tycker och vill spelar mindre roll.

På påskaftonen åkte vi ut för att gräva i närheten av ett "slott", var det sagt. Vi parkerade bilarna och började klättra uppför, i ca en timmes tid. Långt om länge nådde vi "slottet" - en fornborg på toppen av ett berg, där det enda som kvarstod var en torrlagd brunn och några murrester. En timmes idogt sökande och grävande resulterade i tre spikar och en knapp.

På påskdagen var det dags igen, men jag och Martin revolterade och åkte och tittade på ett sött rokokoslott vid polska gränsen istället. Där i solen vid floden tillbringade vi en mycket lugn och trevlig eftermiddag.

De övriga hade efter tre timmar på ett lerigt gärde hittat två tyska mynt från kriget och en patronhylsa, samtliga genomrostade.

Jourhavande frukostfixare

Strax före jul såg jag en firmabil på stan, en sån där med företagsnamnet skrivet på. Den här ståtade dock inte med namn som "CopyColor" eller "Novak & Söner Byggfirma" utan "Náhradní manžel", vilket kan översättas ungefär som "Jourhavande make". Genast sattes fantasin i rörelse. Tänk att kunna hyra in en äkta man för en bestämd period, och sen skicka hem honom mot faktura när man fått nog! Det skulle nog kunna funka även i andra länder.

Den typiskt tjeckiska äkta mannen tenderar att vara i fyrtioårsåldern, med begynnande ölkagge och mobiltelefonen i ett läderfodral i bältet. Jobbar han på kontor har han kanske mobilen i fickan, men hyser å andra sidan en förkärlek för skjortor i den olyckliga nyans som ligger någonstans mellan laxrosa och orange. Vilken variant det än rör sig om så gillar han öl och heter antagligen Jirka, Petr, Honza eller Tomáš. Den lite äldre generationen kan heta Jaroslav, Miroslav, Ladislav eller Bohumil.

Häromdagen nämnde jag detta (bilen med texten alltså) för mina kollegor, och fick veta att detta är en ganska känd firma som snarast skulle kallas "Ställföreträdande make" på svenska och som riktar sig till ensamstående kvinnor. För 300 Kc i timmen kommer en karl och borrar i väggar, målar staket eller byter proppar, allt efter behov. Om de städar, veckohandlar och fixar frukost på sängen också framgick inte, men eftersom det handlar om en ställföreträdande tjeckisk make gör de med största sannolikhet INTE det.

M. är tackochlov väldigt atypisk, som det heter på tjeckiska.

Gör icke idag vad du kan skjuta upp till söndag eftermiddag

procrastinate [pre'kraestineit] vb itr dra ut på (förhala) tiden, skjuta upp saken
procrastination [pre,kraesti'neisj(e)n] s förhalande, förhalning
procrastinator [pre'kraesti,neit(e)r] s (fr. lat. procrastinus; latmask, slöhög) person med patologisk tendens att skjuta upp (obehagliga eller arbetsamma) göromål i oändlighet

Med vingliga steg över katthuvudena

Prag är täckt av kočičí hlavy - katthuvuden - dvs kullersten, gränd upp och gränd ner. Det är inte ett så otroligt konstigt smeknamn om man tänker till lite - föreställ er miljoner kattskallar som sticker upp en 6-7 cm ur backen, sida vid sida, i rader. Typisk tjeckisk kullersten. Den förekommer i flera varianter:

• Den urgamla varianten, där gatstenarna faktiskt är STENAR, med uppemot en handsbredd emellan - otroligt opraktiska, men som verkligen får en att känna historiens vingslag. Här har folk gått och kört oxkärra och släpat sig fram i århundraden.
• Den dekorativa varianten, med klotrunda stenar lagda i fantasifulla mönster och fullkomligt omöjliga att gå på. Förekommer tackochlov sällan.
• Det vanligaste på trottoarer: kuber av skiffer eller liknande blank sten, som i miljarders miljarder utgör stenläggningen främst i Gamla stan, Nya stan, Vinohrady och Malá strana.

Den senare varianten förekommer i vitt och svart, prydligt utlagda i rader, rutor, solfjädersmönster och Gud vet allt. Vad som är karaktäristiskt för dessa prydliga skifferkuber är att de blir fullkomligt glashala vid regn, snö, snöslask, dagg, etc. - i stort sett jämt under vinterhalvåret, med andra ord.
Hur den genomsnittliga tjeckiskan på sina skyhöga klackar klarar att ta sig fram över dessa pittoreska dödsfällor kan man fråga sig. Jag frågade en god vän för ett par år sen.
"Det kan de inte", sa hon. "De kvinnor du ser är inte tjeckiskor. De är ryskor allihopa!"
Jag vet inte riktigt om jag tror på det. Men faktum är att man grovt räknat kan dela upp Prags kvinnliga befolkning i två grupper: den sportiga, med vindtygsjacka, ryggsäck och förståndiga skor, och den piffiga, med lurvig kappa, lösnaglar och stilettklackar.
Och alla hasar de fram över katthuvudena, med växlande framgång.

Sunday, foggy Sunday

Jahapp. Efter ett par klara dagar var det dags för den berömda inversionen igen - från vardagsrumsfönstret ser vi silhuetten av de södra förorterna vagt avteckna sig genom ett mjölkigt lager av dimma. Man kan lika gärna stanna i sängen med sin bok hela dan...

Efter ett par timmar i soffan känns det dock som att man borde ta sig ut en sväng ändå, så jag har masat mig iväg till kontoret för att fixa timrapporteringen som inte hanns med i fredags. Lön vill man ju gärna få, trots allt.

Och soffan är ju ännu skönare när man kommer in från ruggvädret och med gott samvete lägger upp fötterna igen :-)

Bira och brudar

Varje dag på väg till jobbet går jag förbi en butik som enligt skylten säljer "Danskläder". Då skulle man ju kunna tänka sig t ex jazzbyxor, små sportiga toppar i lycra och skor att kanske dansa flamenco i, med stadiga klackar och rejäla slejfar över vristen. Men icke. Eller jo, små toppar i lycra har de. Dessa är dock överströdda med opraktiska paljetter och små fjädrar, kombinerade med hotpants i guldlamé och lårhöga vita lackstövlar med platåsulor och femtoncentimetersklackar i plexiglas. Åtminstone i skyltfönstret - de kanske har jazzbyxor på lagret, vad vet jag.
Alla eventuellt kvarstående tvivel om vilken sorts dans det rör sig om undanröjdes dock strax före jul, då skyltdockorna kompletterats med matchande rosa handklovar.

Men behöver inte ha varit i Prag länge för att lägga märke till grupperna av brittiska grabbar som drar omkring i Gamla stan och på Vaclavplatsen. De är lätta att känna igen eftersom de oftast ser helt klonade ut allihopa: kortsnaggat hår med flyende hårfäste, jeans och kortärmad skjorta. Oftast inga ytterkläder, inte ens på vintern. (Detta är ytterligare ett faktum som stöder teorin att britter har en helt annan genuppsättning än kontinentaleuropén och antagligen härstammar från isbjörnarna, vilket gör att de klarar en barndom i kortbyxor och ett helt liv i dragiga hus utan fungerende centralvärme, men det hör inte hit.)

Dessa horder av män mellan 20 och 30 år från Birmingham, Manchester och Leeds kommer alltså till Prag för att fira svensexor, eftersom det ju finns ett så stort utbud här. För några år sen lär en researrangör i London ha marknadsfört Prag som "Europas Bangkok". Jättecharmigt. Även en dansk arrangör som jag glömt namnet på lockar svenska killgäng till Prag. På hemsidan gör man reklam för temakvällar som "Biff, Bärs och Bröst".
Där råder det i alla fall inget tvivel om vad det rör sig om.

Orkidéer i januari

Jag tar mig friheten att citera min favorit, Jan Berglin, denna vardagsmystikens främste uttolkare:

"Det är visserligen sant att orkidéer blommar ovanligt länge. Men de oblommar fan så mycket längre!"

Är Barack Obama tjeck?

Amerikas nye president har officiellt kenyansk far och mor från Kansas. Någonstans längre bakåt i släktträdet verkar det dock finnas tjeckiska rötter. Se bara vad DN citerar ur amerikansk press, angående presidentens förvaring av sin mobiltelefon:

"Then there is the fashion concern. Obama is known to sport his BlackBerry in a holster on his belt, which to many is the sartorial equivalent of wearing socks with sandals. Ridding the president of the phone could avoid legitimizing that look." DN 19 jan

Att bära sockor i sandaler, liksom att ha mobiltelefon, kniv och fickplunta i egna läderfodral i bältet, är som bekant ett typiskt tjeckiskt kännetecken. Manligt kännetecken, ska tilläggas.

Huruvida USA:a första dam bär lösnaglar med fransk manikyr och högklackade skor med prislappen kvar under sulan återstår att undersöka - måhända har både presidenten och hans hustru tjeckiskt påbrå, vem vet.

Geografi

I jobbet får jag då och då presentera Tjeckien för diverse grupper från Sverige. Senast fanns det ingen ström i konferenslokalens eluttag, min tjusiga PowerPointpresentation gick alltså inte att visa och jag var tvungen att improvisera. Publiken bestod av manliga golvförsäljare mellan 40 och 60 år, och eftersom det är föreläsarens gyllene regel No. 1 att anpassa nivån efter åhörarna, lät jag mig inspireras av omgivningen och började med en geografisk översikt.

"I väster ligger Tjeckiens tredje största stad, Plzen, som har gett pilsnern sitt namn. Här tillverkas bl.a. Pilsner Urquell och Gambrinus. En timmes bilfärd österut har vi huvudstaden Prag, med en befolkning som motsvarar Stockholms. I stadsdelen Smíchov bryggs sedan 1869 stadens stolthet Staropramen. 20 mil sydost om Prag har vi Brno, Tjeckiens näst största stad, med ungefär 400 000 invånare. Här tillverkar man det lite mindre kända, men på Systembolaget tillgängliga, Starobrno..."

Och så vidare. De var mycket nöjda.

Om man vill förenkla ovanstående modell kan man välja att dela upp landet i endast två delar: Böhmen i norr och Mähren i söder. I Böhmen dricker man öl, i Mähren vin. I Böhmen becherovka, i Mähren slivovice. I norr är man liksom tysk, protestantisk och ordning-och-reda, i söder mer ... ungersk, katolsk och dansant. Generellt, alltså.

I svenskan använder vi sen gammalt de tyska namnen på landsdelarna. De engelska, Bohemia and Moravia, är ju annars vackrare enligt mig. Till och med vackrare än de tjeckiska Čechy a Morava.

Mähren är i alla fall bättre än anglicismen Moravien, som mest låter som något ur Tintin. Jag läste om Det hemliga vapnet för hundrafemtielfte gången häromdan och njöt av koncentratet av klassiska östeuropastereotyper: skurkarna från Syldavien och Bordurien som ropar "Sztop!", poliser i smutsbruna uniformer, folk som heter Plekszy-Gladz och hela kittet. Blev alldeles nostalgisk och kände återigen det gamla stynget av habegär vid tanken på Lottapottas papperskasse full av Tintinalbum. Under andra halvan av 80-talet brukade vi hänga på hennes rum och nedsjunkna i soffan i timmar vältra oss i Tintin... Ack ja, den ungdomen.

Nu har vi kommit bort från geografin märker jag. Det brukar bli så - jag börjar i docerande ton med något specifikt ämne men flyter snart iväg i diverse reflektioner. Med lite god vilja kan det kallas stream of consciousness; i brist på sådan bara oförmåga att hålla sig till ämnet. Jag väljer att kalla det en unik stil, som passar utmärkt i den egotrippade bloggosfären:-)

Subversion och inversion

Det är fredag, Ctirad har namnsdag, dimman ligger tät över stan och det är på dagen 40 år sedan Jan Palach brände sig levande i protest mot Sovjets invasion i augusti -68. Minnesplaketten på Václavplatsen var i morse prydd med ljus och blommor, och ett högtidlighållande av årsdagen planeras någonstans (jag har inte hunnit läsa tidningarna idag).

Värre var det vid 20-årsjubiléet - i januari 1989 stod järnridån fortfarande kvar och för dem som då demonstrerade till Jan P:s minne innebar det slagsmål med kravallpolis och i flera fall fängelse. Nuvarande EU-minister Alexander Vondra, dåvarande dissident och undertecknare av Charta 77, var gäst på morgonnyheterna. Han menade att den demonstrationen ändå betydde en hel del för folks medvetande i Tjeckoslovakien, och att den var en av flera små tuvor som i november -89 till slut välte det kommunistiska lasset.

Från subversiv verksamhet över till fenomenet med Prags dimmiga vinterdagar. När kall luft möter varm bildas imma, det kan vilken duschfantast som helst konstatera. Meteorologiskt kallas detta inversion (inverze på tjeckiska). När den kalla markluften i dalen där Prag ligger möter den varmare luften uppe i bergen, bildas ett lock av moln som lägger sig över stan och håller solen ute och smogen inne. Jättemysigt. Förekommer även flitigt i San Francisco och Göteborg.

Inverze har vi nu alltså kunnat njuta av här sen jag kom tillbaka den 4 januari, med några korta undantagssolglimtar för att bekräfta regeln. Efter 14 dagars strålande sol och gnistrande snö (nåja, rimfrost) i Sverige känns det surt. Till råga på allt har jag blivit förkyld också. Funderar nästan på att dra igång en protestdemonstration.

Rondellhund - bah!

Apropå det senaste inlägget måste jag bara fortsätta med ett till om David Černý. EU-kartan är nämligen bara hans senaste bidrag till konsthistorien. Tidigare bedrifter innefattar t ex:

• en gammal sovjetisk stridsvagn (uppställd på "De sovjetiska tankförarnas torg", sedermera omdöpt), som en morgon var målad tuggummirosa
• dinosaurieägg i frigolit, utplacerade lite varstans på stan sommaren 2001
• en parodi/pastisch/whatever på den kända ryttarstatyn högst upp på Václavplatsen - en häst som hänger uppochner i en inomhusgalleria med S:t Václav sittande på magen (måste ses)
• svarta bebisar som kryper på TV-tornet i Žižkov (min personliga favorit)

Där ligger de svenska rondellhundarna i lä.

Nu är bulgarerna arga igen

Det är intressant med konst. Speciellt om David Černý står bakom den.

I dagens DN står att läsa om den senaste EU-incidenten: Tjeckiens bidrag till utsmyckningen av högkvarteret i Bryssel, en karta över unionen där de enskilda länderna utmärkts med sina, enligt Černý, typiska kännetecken eller nationella särdrag. Frankrike är en enda stor strejk, Sverige kan sammanfattas som JAS Gripen i en IKEAkartong och det insulära Storbritannien är inte med alls (det tyckte jag var det roligaste...) Bulgarien är avbildat med en s.k. orientalisk toalett, dvs ett hål i golvet med två fotplattor på var sida.

Det var väl lite elakt kanske. Och definitivt inte lika fyndigt som flera av de andra. Men man misstänker att problemet egentligen inte ligger där, utan i att det inte var första gången. För ett par år sen lär Bulgariens ambassadör i Tjeckien ha protesterat mot funkbandet J.A.R.:s låt Bulhaři, där bulgarer framställs som gangsters...

Man måste i alla fall säga att premiärminister Topolánek under sina första två veckor som EU-ordförande verkligen lyckats sätta Tjeckien på kartan. Bokstavligen.

Första måndagen efter helgerna

Så var man tillbaka igen. I Tjeckien är Trettondagen ingen röd dag, så alla som inte jobbade redan under mellandagarna börjar idag, fullmatade med karp, potatissallad och små, översöta julkakor. (Inga skinkor eller lutfiskar här alltså.)

Klockan tre började första-dan-på-jobbet-efter-lovet-huvudvärken dunka i tinningarna. Händer varje gång jag har varit ledig mer än en vecka i sträck. Det är märkligt - fast på något sätt sunt - hur fort kroppen vänjer sig vid att INTE jobba... Höll ut till halv fyra och packade sen ihop för att "jobba hemifrån". No nazdar, som man säger här. Betyder ordagrant "ja hejsan" och motsvarar ungefär "visst, säkert", sagt med ironiskt tonfall.

Jag gick hem och startade en blogg istället för att jobba.

Men - det är ju faktiskt första dagen tillbaka efter julhelgen. Då får man.