Potatisgris

Endast hälften av den tjeckiska befolkningen litar på polisen, rapporterade opinionsmätarna STEM för ett tag sedan. Det är ju, om än lite oroväckande, inte alltför häpnadsväckande i en före detta polisstat. Allmänhetens minne är långt ibland.

Mina personliga erfarenheter av det tjeckiska polisväsendet är visserligen begränsade, men verkar tyvärr vara ganska typiska. En dag under vårterminen 2001 blev jag och en kursare bestulna på våra plånböcker, som vi slarvigt nog lämnat i väskorna i klassrummet under rasten. Stölden anmäldes på den lokala polisstationen vid Botanická zahrada, där en ung konstapel noggrannt skrev ner plånböckernas innehåll och värde samt våra namn, adresser och telefonnummer. Några timmar senare fick min kursare ett sms:
"God dag, vi träffades i förmiddags på polisstationen. Skulle inte Ni och Er väninna vilja gå ut och ta en drink med mig och en kollega ikväll?"
Det var den unge konstapeln, som tydligen obekymrat blandade business med pleasure. Med misstanken att ett "Tack, men nej tack" skulle leda till att vårt fall lades ner, accepterade vi och gick alltså med viss tvekan på dubbeldejt med två poliser.
Honza och Jirka, 25 respektive 26 år, tog oss med till sin stampub och bjöd frikostigt hela kvällen, som tjeckiska killar gör. Efter fyra eller fem öl var körde de oss hem i Honzas bil. Det var ju helt i sin ordning, för de var ju inte i tjänst...

Även om ovanstående inte skulle vara symptomatiskt, borde dock polisen jobba lite mer på sin image än vad man gjort på sistone. En rekryteringskampanj för Pragpolisen (skild från den nationella) har fått kritik för att vara oseriös och locka fel typ av kandidater. Hos polisen står man frågande:
- Vadå, det har ju gått jättebra, vi har fått in enormt många sökande...
Jo, det har de säkert. Men om dessa påminner det allra minsta om killarna porträtterade i kampanjen, förstår man varför hälften av befolkningen inte känner något överdrivet stort förtroende för kåren... Det är tur att Prags gator är tämligen säkra som de är.

(Plånböckerna återfanns senare, men det var inte våra vänner konstaplarnas förtjänst.)