Nog för att jag inte hade planerat att blogga titt som tätt, men fullt så ohemult sällan som det blev efter den inledande entusiasmen hade jag inte tänkt skriva... Antingen har jag inte så mycket att säga som jag trodde, eller så är det tanken på att spendera ytterligare tid framför datorn som avskräcker mig. Jag har tillräckligt dåligt samvete för att jag tvångsmässigt läser DN.se på arbetstid (speciellt kommentarerna till etikettspalten) för att jag ska dra mig för att skaffa fler webbaserade laster. Dessutom ingår det i mina arbetsuppgifter att regelbundet uppdatera ett par websidor - man blir trött på fixa och trixa och klippa in bilder som aldrig hamnar där man vill ha dem...
Tanken var att Hondjävulen skulle handla mer om Prag än om mig själv, men antalet ämnen som lämpar sig för lättsamt kåserande verkar begränsade. Eller nej, det är snarare min förmåga att lättsamt kåsera över vilket ämne som helst när som helst som är begränsad. Man kommer hem efter en lång dags stirrande på skärmen, och borde egentligen brinna av lust att uttrycka sig spirituellt om vad som helst som inte har med svenska företags etablering utomlands att göra, men istället längtar man bara efter att få äta middag och sen sjunka ner i soffhörnet med en bok och sin älskade. Och gärna en gin och tonic inom räckhåll.
Det är en paradox. I strävan efter att skapa en lustfylld blogg, utan måsten, blir det inget bloggande alls. Ett mönster som är misstänkt likt mina gymvanor. Ska jag dra slutsatsen att jag i grunden är en lat och oföretagsam person? Tanken har ju slagit mig... Fast det känns ju lite hårt. Det har kanske mer att göra med perfektionism - ska det bloggas (eller tränas, eller vad som helst) så ska det vara bra. Finns det inte tid eller ork att göra det bra, får det vara. Fast det kanske är lite självförhärligande istället? Det som kommer sanningen närmast är nog att jag är en bekväm person, som helst undviker allt som skapar stress och plikter, men gärna tar en promenad i lugn och ro och avslutar med en fika på något trevligt ställe.
Och det är tillräckligt bra.
Tanken var att Hondjävulen skulle handla mer om Prag än om mig själv, men antalet ämnen som lämpar sig för lättsamt kåserande verkar begränsade. Eller nej, det är snarare min förmåga att lättsamt kåsera över vilket ämne som helst när som helst som är begränsad. Man kommer hem efter en lång dags stirrande på skärmen, och borde egentligen brinna av lust att uttrycka sig spirituellt om vad som helst som inte har med svenska företags etablering utomlands att göra, men istället längtar man bara efter att få äta middag och sen sjunka ner i soffhörnet med en bok och sin älskade. Och gärna en gin och tonic inom räckhåll.
Det är en paradox. I strävan efter att skapa en lustfylld blogg, utan måsten, blir det inget bloggande alls. Ett mönster som är misstänkt likt mina gymvanor. Ska jag dra slutsatsen att jag i grunden är en lat och oföretagsam person? Tanken har ju slagit mig... Fast det känns ju lite hårt. Det har kanske mer att göra med perfektionism - ska det bloggas (eller tränas, eller vad som helst) så ska det vara bra. Finns det inte tid eller ork att göra det bra, får det vara. Fast det kanske är lite självförhärligande istället? Det som kommer sanningen närmast är nog att jag är en bekväm person, som helst undviker allt som skapar stress och plikter, men gärna tar en promenad i lugn och ro och avslutar med en fika på något trevligt ställe.
Och det är tillräckligt bra.
No comments:
Post a Comment