I karpens tid

Det knarrar under sulorna. Det är en vinternatt. I ett gathörn under en lyktstolpe dyker en man upp ur skuggorna, iklädd ett blodigt slaktarförkläde. Bakom honom, i ett svart kar, skymtar en mörk massa, som kroppar... Något droppar på stenläggningen.

Ingen fara, det är bara en av Prags karpförsäljare som har satt igång för säsongen. I Tjeckien, liksom i flera andra centraleuropeiska länder, äter man karp på julafton. Den skärs i skivor och paneras och serveras med potatissallad, ofta efter en förrätt i form av fisksoppa. Det verkar dock vara med karpen lite som med lutfisken i Sverige - många äter det för att det hör till och inte för att det är gott. Tvärtom. "Den har en jäkla massa ben och smakar dy", sammanfattade min f.d. kollega J.

Dysmaken hindrar dock inte tusentals tjeckiska familjer från att köpa sig en karp på stan, ta med den hem i en plastpåse och låta den simma i badkaret ett par dagar fram till julafton. Eftersom karpen är en bottenfisk bör den nämligen "sköljas ur" i rent vatten innan man äter den. Man kan naturligtvis få karpen slaktad och urtagen på plats när man köper den. Men i synnerhet familjer med barn har alltså ett extra husdjur i badrummet dagarna innan jul.

Barnen tar hand om karpen, matar den, håller den sällskap och i vissa särskilt ömmande fall görs en utflykt på julaftons förmiddag, då far tar med barnen och karpen till floden (eller annat närbeläget vattendrag) för att släppa ut fisken i frihet igen. Under tiden slår mor ihjäl och tillagar en annan karp hemma i köket. Lurigt.

Det är dock inte alla karpar som kommer så långt som till bordet (eller floden heller för den delen). När M var liten tyckte han och hans bror ett år att det var synd om fisken som hade det så kallt i vattnet. De fyllde på med hett vatten, vilket inte var så lyckat för karpen. På morgonen hade den vänt magen i vädret. Min f.d. chef berättade att hon som barn generöst blandade apelsinjuice i badkarsvattnet, för att karpen skulle få ta del av julstämningen. Resultatet var tyvärr detsamma som ovan.

Vissa karpar tar saken i egna fenor och gör djärva flyktförsök. Hemma hos M (återigen) var det under flera år hans bror som hade ansvar för själva avlivandet (vid det här laget var de gamla nog att ha lämnat husdjursstadiet och hade en mer kallsinnig syn på karpen i badkaret). Han plockade således upp fisken ur vattnet och satte kurs mot köket. Plötsligt slet sig karpen lös och kastade sig ut på hallgolvet, med sikte på ytterdörren och friheten. Familjen hann dock upp den och fångade den innan den fick upp dörren och hann ut i trapphuset. Men det var ju ett tappert försök.

Grundläggande vinkunskap

Som tidigare antytts har jag en svaghet för DN:s etikettspalt (numera omdöpt till Hyfs & Stil). Det kan tyckas mossigt men är en ständig källa till glädje, speciellt kommentarerna. Läs bara nedanstående inlägg från signaturen Leif, postat idag med anledning av en fråga om öl- och vinglas. Kommentarerna urartade för övrigt omedelbart till en diskussion huruvida öl eller vin är att föredra när man har en middagsbjudning.

"Först och främst skiljer man mellan röda och vita viner. Lättast skiljer man dessa vintyper från varandra om man skvalpar ut en skvätt av vardera på en vit bordsduk. Det vin som lämnar en gredelin fläck efter sig är ett rödvin. Riktiga kännare kan bara genom smaken avgöra om ett vin är vitt eller rött. De vita vinerna smakar som regel ättika medan de röda smakar stämpelfärg. Man kan genom att suga på en kontorsstämpel och sedan jämföra smaken med ett vin konstatera om detta är rött eller icke. Till fiskrätter, såsom fiskbullar och matjessill föredrar de flesta vitt vin, medan man till kötträtter såsom falukorv och sylta bör ta ett rött vin."

Så nu vet vi det. Vad däremot inte så många vet är att Tjeckien är ett vinland - inte alls i samma klass som Frankrike, Sydafrika eller Ungern förstås, men dock. De röda kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte dricker rött, men de vita är helt OK i mitt tycke. Speciellt Veltlínské zelené brukar vara prisvärt som vardagsvin. Antagligen är det ingenting som går att hitta på Systembolaget, men kom ihåg att prova nästa gång ni är i Prag:-)

Tag en huskur till

Såhär i influensatider blir man ju lite mer medveten om hur folk hostar och nyser omkring en, och man tänker (förhoppningsvis) två gånger innan man tankfullt biter på nagelbanden på metron. Själv har jag inte - peppar, peppar - haft influensa sen någon gång på mellanstadiet, men man vet ju aldrig. En vanlig bonnförkylning kan ju också vara nog så irriterande om den håller i sig, och den kan man inte ens bota på vanligt sätt. Det blir att ta till huskurer.

Hemma kunde man alltid känna redan i hallen när mamma rört ihop sin specialare: varm mjölk med honung och vitlök. Det smakar inte så illa som det låter, och man riktigt känner hur det kryllar av vitaminer och antibakteriella grejer i sörjan. Rekommenderas dock inte strax innan man går och träffar folk.
Å andra sidan lär ingen vilja komma i närheten och nysa på dig heller.

Vår granne P. är inte bara M:s föredetta, hon är också farmaceut. Vi bad henne rekommendera något preparat att ta vid de första förkylningssymptomen, och svaret kom utan tvekan: slivovice med honung och pressad citron, morgon och kväll. Här kryllar det om möjligt ännu mera, kan jag meddela. Men vilken boost för humöret!
En annan variant, vid halsont, är att gurgla med slivovice. Roligare än koksalt utrört i ljummet vatten, men med en viss bismak av slöseri - synd på så rara ärter liksom...

Min före detta klasskamrat Marusjka, från Jekaterinburg i Sibirien, tar nog dock priset med sin favoritkur hemifrån: varm vodka i öronen. (Bomullstussar doppas i uppvärmd Stolichnaya och stoppas i öronen vid sänggåendet.)

Håller inte det grisflunsan på avstånd, ja, då vet jag inte vad som skulle hjälpa.

You say po-tay-to, and I say po-tah-to

Jag satt på spårvagnen på väg hem från jobbet när det plingade till i mobilen. Ett sms från M. Hej alskling. Kan du kopa tomatis?
Det är fullkomligt logiskt när man tänker efter: om potatoes heter potatis på svenska blir tomatoes självklart tomatis.
Och eftersom M. lagar middag åt oss minst fyra av veckans dagar, är jag inte den som småaktigt påpekar en sådan bagatell. Jag köper tomatis hos de närmsta vietnameserna och går hem med dem (tomaterna alltså, inte vietnameserna).

Så här års får man annars användning för sina potatisar. Den 5 december firas S:t Nikolaus, eller Mikuláš som han heter här, på flera håll i Centraleuropa. I Belgien och Holland har han med sig presenter till alla barn som varit snälla, medan hans medhjälpare Svarte Petter delar ut något annat (förr risbastu) till dem som inte varit fullt så snälla. I Sverige har vi påskkärringar och luciatåg; i Tjeckien drar horder av påvar, dvs Mikuláš, runt i sällskap med en ängel och en djävul. Ängeln delar ut godis och djävulen potatis. Det är tydligt att man ska ha gjort något särdeles elakt för att förtjäna ett gäng potatisar.

Jag har själv stått med två röda whiteboardpennor fasttejpade bakom öronen och en halsduk i byxlinningen som svans och kastat potatis på förundrade utbytesstudenter från Korea. När jag läste min sista termin tjeckiska på filosofiska fakulteten skulle vår klass "mikuláša" för de övriga grupperna, eftersom vi var den mest avancerade. Vår tjeckiska må ha varit bra, men framförhållning var vi sämre på. Jag hade fåfängt letat samma morgon efter en öppen butik som sålde självlysande små horn - när man inte behöver dem finns de minsann överallt! - men fick alltså nöja mej med pennorna. De övrigas dräkter bar en liknande ad-hoc-prägel.
Men potatisar slängde vi omkring oss med bravur (vi var ju bäst, så godiset behöll vi).

Det är inte lätt när det inte fungerar

Jag vet inte om någon vid något tillfälle försökt lämna någon kommentar, men igår när jag letade bland mina "settings" efter något annat (som så ofta är fallet), upptäckte jag att kommentarsfunktionen varit inställd på fel sätt sen jag startade för nästan ett år sen... Håhåjaja. Men nu funkar det i alla fall!

Dekadens, dekadens

M. är borta från tisdag till fredag för att leda kursen "Managing People For The First Time" på någon gudsförgäten konferensanläggning utanför Kutná Hora. Det betyder att jag är gräsänka, ingen håller något vakande hököga över mig, och omedelbart råder total dekadens. Jag bäddar inte (rentav njuter av att låta bli). Låter disken stå. Sitter uppe sent och läser kommentarerna i DN:s etikettspalt och dricker grogg på en tisdag. Listan är oändlig. Först imorgon kväll kommer febril verksamhet att råda för att återställa hemmet till den höga nivå som rådde när M. åkte och visa att jag minsann kan hålla ordning även när han inte är hemma. Jo jo.

Fast ikväll är det inte så dekadent. Jag har visserligen inte diskat sen igår, och satt kvar på kontoret sent (ingen poäng att gå hem när lägenheten ändå är tom och tyst), men jag har ätit ordentligt och pratat i telefon med mamma och INTE druckit vare sig gin eller vin utan te och ätit upp de sista torra bitarna av kardemummakakan från i söndags. Alltsammans till tonerna av blandbandet Silla spelade in till min 18-årsdag för en skrämmande radda år sen. "Hönan Agda (porr för djur) och andra visor" är ett perfekt hopkok av vad vi gillade då och vad vi fortfarande gillar. Just nu läser Allan Edwall kapitlet Puh hos Kanin.
Tack Lillspill!