Fyra små råttor

Katten Katitzi, som flyttade in i julas, är kvar och lever lyxliv hos päronen på landet. Med undantag för ett par veckor i juli, då hon antagligen blev förtörnad för att Ma och Pa åkte till Finland och sprang bort, om man nu kan använda det uttrycket för en luffarkatt.

Av den utsvultna vagabond som glufsade i sig kall kokt potatis med Bregott finns knappt ett spår kvar. Numera är det knappt så att Pussi duger - nix, helst ska det vara sardiner i gelé i små oekonomiska burkar. Eller rå köttfärs. När det lagas spaghetti bolognese går hon fullkomligt i spinn.

Det är alltså knappast av hunger som hon med jämna mellanrum kniper en fågel eller mus, utan ren jaktinstinkt eller möjligen tristess. Sover man mer än halva dagen måste man ju onekligen bli lite uttråkad ibland. Det är kanske därför hon inte heller snaskar i sig bytet i enrum, utan med ett högljutt mjaooo meddelar att hallå, hallå, titta vad jag har fångat! För att vi inte ska missa några detaljer brukar hon bära upp den på verandan också.

Under en vecka i augusti kom hon med inte mindre än fyra möss på lika många dagar. Vid sådana tillfällen brukar mamma längta till vintern.

Blott Sverige svenska blanketter har

Detta är sedan tre veckor tillbaka inte längre en svensk penna i Prag, utan en svensk penna hemflyttad till Sverige. Bloggen får dock fortsätta heta som den gör tills jag hittat på något bättre.

M. och jag har alltså flyttat till Sverige, med allt vad det innebär. Jag hade nästan glömt hur det var, men nu minns jag. Ordning och reda, Storebror ser dig. Jag har fått mer post de senaste veckorna än under mina sex år i Prag tillsammans, tror jag. Brevskörden - bara fönsterkuvert - är resultatet av diverse besök på så skilda institutioner som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Expert och The Phone House, för att nämna några.

Jag har också fyllt i fler blanketter än någonsin förut, vilket efter en vistelse i byråkratins Mecca är en viss bedrift. Startar man upp ett nytt liv i Sverige tillsammans med en utländsk partner, och dessutom är arbetslös, bör man t ex fylla i följande papper:

Anmälan till Arbetsförmedlingen
Anmälan till a-kassa
Ansökan om svenskt personnummer för EU-medborgare
Ansökan om a-kassedispens för deltidsstudier (jag är fräck nog att vilja kompetensutveckla mig nu när jag ändå inte har något jobb)
Avtal om mobilabonnemang
Avtal om mobilförsäkring
Avtal för internetabonnemang

(Samtliga börjar på A dessutom, mystiskt. Ligger det månne en dold agenda bakom?)

Att byråkratins kvarnar dock mal aningen fortare i Sverige än i Tjeckien är tydligt. Bara några dagar efter att M. ansökt om svenskt personnummer damp det ned ett besked om att Tele2 begärt kreditupplysning om mig (helt i sin ordning, de vill förstås försäkra sig om att jag kan betala deras fakturor). Kreditupplysningen upplyste emellertid inte bara om min finansiella status, utan även om civilstånd. "Gift 2008-08-08 med M.N., personnummer xxxx..." Det var ju bra att Tele2 fick besked om M:s nya personnummer innan han hunnit få det själv, men man känner sig onekligen lite påpassad...

Å andra sidan LER de anställda på ovan nämnda myndigheter när man kommer dit, och oftast behöver man inte ens gå dit personligen utan kan sköta sina ärenden via telefon eller internet. Utan miljoner stämplar, ändlösa köer och genomsura kärringar bakom varenda disk. DET har jag längat efter länge.

Kalla ankor

M. har för första gången firat jul i Sverige, liksom systerns engelska pojkvän A. Vi gick in för att ge dem en solid svensk julupplevelse, komplett med Kalle Anka, snapsvisor, skinka, Karl-Bertil, lutfisk och hela baletten. Vädret var på vår sida; mycket snö och mellan två och tio minusgrader. De verkade kolossalt nöjda, speciellt M. som för en gångs skull slapp karpen. Jag står dock fast vid att detta inte på något sätt garanterar att jag kommer att fira jul i Tjeckien nästa år.

Efter julhelgen i Dalarna förflyttade vi oss till stugan på Väddö. Här utökades familjen med en svart katt som turnerar i grannskapet och som mina föräldrar ställt ut mat åt i carporten ett par gånger. Ingen vet hur det gick till, men vi verkar ha adopterats som värdfamilj av katten, nu under namnet Katitzi, som i skrivande stund ligger och snarkar på M:s fötter. Som gamla kattägare - förlåt, kattägda - kapitulerade vi genast och har sen den 28:e december gött Katitzi med pasta, rester från julbordet och mikrad kokt potatis med en klick Bregott på.

Ett paket torrfoder har också införskaffats. Det är dock inte vilket sketet torrfoder som helst, utan "My Cat. Med kyckling, anka, kalkon & tandvård." Precis som barnmat, dvs burkar innehållande en gråbrun sörja prydda med etiketter som utlovar "Slottsstek med potatis och babymorötter", kan producenterna av torrfoder lugnt räkna med att ingen ordinär konsument någonsin kan kontrollera innehållet. Exakt hur mycket anka ingår egentligen?
Ingrediensen tandvård är ju lite oväntad, men tydligen är bitarna preparerade på något sätt som gör att varje tugga rengör de ädla kattänderna från tandsten och andra orenheter. Kattmaten har uppenbarligen utvecklats en del sen vår förra katt Abel gick hädan 1991.

Jullovet har dock inte bara tillbringats i sällskap med Katitzi, böcker, mat och drinkar. Ambitionen att varje dag ta en promenad på minst trettio minuter har vi i stort sett lyckats med, trots temperaturer på neremot fjorton minusgrader. Idag var jag och M. ute i en och en halv timme och fotograferade den igenfrusna hamnen, pittoreska röda stugor och ankor i vintersol. Ankorna såg ut att ha det ganska kallt om fötterna. (Det är egentligen änder, men ankor är lättare för M. att säga...)