Alfapetanarki - en konstform

M. är hemma igen, tack och lov. Efter några dagar förlorar det sin charm att kunna läsa i sängen till sent utan att någon hålls vaken eller spela samma skiva femton gånger på raken. Dessutom är det inte bra för min moral att vara ensam (se Dekadens, dekadens).

En kväll var jag så uttråkad att jag gav mig på att spela Alfapet med mig själv. Det var inte alls kul. Det är uppenbart att jag behöver en publik som ömsom applåderar och ömsom protesterar, annars förlorar det sin tjusning att briljera och argumentera för nya ordbildningar. Visst, det står i reglerna att man bör ha en ordbok som riktlinje för vilka ord som får användas och ej. Men det finns så mycket regler.

Till jul köpte M. ett engelskt Alfapet och tog med det till Sverige. Samtidigt köpte syrran ett svenskt som julklapp till familjen. Behöver jag säga att det blev väldigt mycket Alfapet under jul- och nyårshelgen? Eftersom vi har en tjeck och en britt i familjen körde vi tvåspråkigt för att det skulle vara rättvist, dvs både engelska och svenska ord gick bra. Och tjeckiska också, om det knep. I början använde vi dessutom bägge uppsättningarna bokstavsbrickor, men det blev så trångt på brädet till slut att utmaningen blev att lyckas klämma in bokstäver där det över huvud taget gick, så länge man kunde motivera de ord som bildades.

Det är enligt min åsikt i dessa tillstånd av anarki som kreativiteten flödar som bäst och nya spelformer uppstår. Vi identifierade till exempel ett behov av stilpoäng i Alfapet, något i linje med systemet i konståkning, där domarna håller upp små skyltar med siffror och den som skruvar och fipplar bäst får flest poäng. Den här versionen har drag av Rappakalja, spelet där den som argumenterar mest övertygande för sina ord vinner. En annan kreativ variant är Dyslexialfapet (som dock är roligast när en viss promillehalt uppnåtts).

Ytterligare ett förslag som lades fram var en korsning av Alfapet och Finns i sjön, där man får efterlysa olika bokstäver och byta med varandra. Detta skulle sätta själva ordbildningen i fokus - ett förhållningssätt som premierar skapandet av långa och fyndiga ord framför det enögda och profithungriga poängmaximerandet, där det enda centrala är att lyckas lägga sina futtiga små ord på de rätta rutorna.
Det är ju, som Karin Boye uttryckte det, inte målet utan vägen som är mödan värd.