Dekadens, dekadens

M. är borta från tisdag till fredag för att leda kursen "Managing People For The First Time" på någon gudsförgäten konferensanläggning utanför Kutná Hora. Det betyder att jag är gräsänka, ingen håller något vakande hököga över mig, och omedelbart råder total dekadens. Jag bäddar inte (rentav njuter av att låta bli). Låter disken stå. Sitter uppe sent och läser kommentarerna i DN:s etikettspalt och dricker grogg på en tisdag. Listan är oändlig. Först imorgon kväll kommer febril verksamhet att råda för att återställa hemmet till den höga nivå som rådde när M. åkte och visa att jag minsann kan hålla ordning även när han inte är hemma. Jo jo.

Fast ikväll är det inte så dekadent. Jag har visserligen inte diskat sen igår, och satt kvar på kontoret sent (ingen poäng att gå hem när lägenheten ändå är tom och tyst), men jag har ätit ordentligt och pratat i telefon med mamma och INTE druckit vare sig gin eller vin utan te och ätit upp de sista torra bitarna av kardemummakakan från i söndags. Alltsammans till tonerna av blandbandet Silla spelade in till min 18-årsdag för en skrämmande radda år sen. "Hönan Agda (porr för djur) och andra visor" är ett perfekt hopkok av vad vi gillade då och vad vi fortfarande gillar. Just nu läser Allan Edwall kapitlet Puh hos Kanin.
Tack Lillspill!

Din ryska vecka ska vara tung

Läs rubriken en gång till. Vad betyder den? Har den inte en nästan lite ödesmättad ton av profetia över sig? Eller är det en del av en dikt?
Vad är en rysk vecka egentligen, kan man fråga sig. Det skulle kunna vara något hämtat från skolmatsalens eller finlandsfärjornas vokabulär - "nu har vi italiensk vecka" - eller rentav lite ekivokt, om man har sådan fantasi. (Som det tjeckiska uttrycket "svensk trea", men det hör inte hit).
Om första halvan är fantasiväckande är fortsättningen desto mer ödesdiger: "...ska vara tung". Det låter lite dystert, men passar onekligen ganska bra ihop med det ryska i första halvan, om man tänker sig en stereotyp rysk betongförort i februarimörkret. Det är rätt tungt. Dessutom finns det en nyans av obeveklighet över ordet "ska" - du kommer liksom inte undan.

I själva verket är yttrandet ett autentiskt exempel på M:s framsteg i svenska språket, och utgjorde kulmen på en diskussion angående julklappar som vi hade förra helgen. Den handlade om den extra plats man måste räkna med att ha i väskan när man åker hem över jul, för att få rum med de klappar som man utan tvivel kommer att ha med sig tillbaka efteråt. Jag påpekade att det egentligen borde gå jämnt upp med dem som man har med sig före jul för att ge bort, men eftersom jag tenderar att köpa böcker till folk, och bara pappa och syrran uppskattar böcker på engelska och jag därför måste köpa de sista böckerna i Sverige, så faller det argumentet lite. Alltså förutspådde M att min ryggsäck kommer att bli tung på återresan till Prag efter jul. Det vill säga, han sa ordagrant "Din ryska vecka (=ryggväska) ska vara tung".

Så enkelt var det. Kram till Hanička!:-)

Fläskfest (och 20 år av frihet)

Ikväll borde jag egentligen äntligen laga färdigt mina gråa byxor så att jag kan ha dem nån gång, men jag har större lust att blogga och äta salta nötter, så jag gör det istället.

Förra tisdagen - 17 november - var det 20 år sedan sammetsrevolutionen slog spiken i kistan för Tjeckoslovakiens kommunistiska regim. Detta firades naturligtvis med pompa och ståt och till och med en särskild konferens på temat.

Hos M:s föräldrar firades det också; där gick den årliga fläskfesten av stapeln. Det som firas hemma hos dem är dock mest det faktum att M och hans pappa och farmor alla har namnsdag veckan innan. Revolutionen är det sällan någon som nämner, men det passar ju bra att det är allmän helgdag så att alla kan komma på lunch och äta sig fördärvade. Tidigare i november har nämligen höstslakten ägt rum i Pastuchovice där M:s föräldrar har stuga, så kylen är vid det här laget full. Vanligtvis serveras fem rätter: svartsoppa, ovar (kokt fläskkött), fläskschnitzel, ugnsbakat fläsk samt korv och sylta. Till detta bjuds bröd, surkål och stora mängder öl, vin, slivovice och M:s fars favorit, Fernet.

Effekten efteråt kan bäst beskrivas som total paltkoma.

Potatisgris

Endast hälften av den tjeckiska befolkningen litar på polisen, rapporterade opinionsmätarna STEM för ett tag sedan. Det är ju, om än lite oroväckande, inte alltför häpnadsväckande i en före detta polisstat. Allmänhetens minne är långt ibland.

Mina personliga erfarenheter av det tjeckiska polisväsendet är visserligen begränsade, men verkar tyvärr vara ganska typiska. En dag under vårterminen 2001 blev jag och en kursare bestulna på våra plånböcker, som vi slarvigt nog lämnat i väskorna i klassrummet under rasten. Stölden anmäldes på den lokala polisstationen vid Botanická zahrada, där en ung konstapel noggrannt skrev ner plånböckernas innehåll och värde samt våra namn, adresser och telefonnummer. Några timmar senare fick min kursare ett sms:
"God dag, vi träffades i förmiddags på polisstationen. Skulle inte Ni och Er väninna vilja gå ut och ta en drink med mig och en kollega ikväll?"
Det var den unge konstapeln, som tydligen obekymrat blandade business med pleasure. Med misstanken att ett "Tack, men nej tack" skulle leda till att vårt fall lades ner, accepterade vi och gick alltså med viss tvekan på dubbeldejt med två poliser.
Honza och Jirka, 25 respektive 26 år, tog oss med till sin stampub och bjöd frikostigt hela kvällen, som tjeckiska killar gör. Efter fyra eller fem öl var körde de oss hem i Honzas bil. Det var ju helt i sin ordning, för de var ju inte i tjänst...

Även om ovanstående inte skulle vara symptomatiskt, borde dock polisen jobba lite mer på sin image än vad man gjort på sistone. En rekryteringskampanj för Pragpolisen (skild från den nationella) har fått kritik för att vara oseriös och locka fel typ av kandidater. Hos polisen står man frågande:
- Vadå, det har ju gått jättebra, vi har fått in enormt många sökande...
Jo, det har de säkert. Men om dessa påminner det allra minsta om killarna porträtterade i kampanjen, förstår man varför hälften av befolkningen inte känner något överdrivet stort förtroende för kåren... Det är tur att Prags gator är tämligen säkra som de är.

(Plånböckerna återfanns senare, men det var inte våra vänner konstaplarnas förtjänst.)

Jaget: Otillfredsställande, men bra ändå

Nog för att jag inte hade planerat att blogga titt som tätt, men fullt så ohemult sällan som det blev efter den inledande entusiasmen hade jag inte tänkt skriva... Antingen har jag inte så mycket att säga som jag trodde, eller så är det tanken på att spendera ytterligare tid framför datorn som avskräcker mig. Jag har tillräckligt dåligt samvete för att jag tvångsmässigt läser DN.se på arbetstid (speciellt kommentarerna till etikettspalten) för att jag ska dra mig för att skaffa fler webbaserade laster. Dessutom ingår det i mina arbetsuppgifter att regelbundet uppdatera ett par websidor - man blir trött på fixa och trixa och klippa in bilder som aldrig hamnar där man vill ha dem...

Tanken var att Hondjävulen skulle handla mer om Prag än om mig själv, men antalet ämnen som lämpar sig för lättsamt kåserande verkar begränsade. Eller nej, det är snarare min förmåga att lättsamt kåsera över vilket ämne som helst när som helst som är begränsad. Man kommer hem efter en lång dags stirrande på skärmen, och borde egentligen brinna av lust att uttrycka sig spirituellt om vad som helst som inte har med svenska företags etablering utomlands att göra, men istället längtar man bara efter att få äta middag och sen sjunka ner i soffhörnet med en bok och sin älskade. Och gärna en gin och tonic inom räckhåll.

Det är en paradox. I strävan efter att skapa en lustfylld blogg, utan måsten, blir det inget bloggande alls. Ett mönster som är misstänkt likt mina gymvanor. Ska jag dra slutsatsen att jag i grunden är en lat och oföretagsam person? Tanken har ju slagit mig... Fast det känns ju lite hårt. Det har kanske mer att göra med perfektionism - ska det bloggas (eller tränas, eller vad som helst) så ska det vara bra. Finns det inte tid eller ork att göra det bra, får det vara. Fast det kanske är lite självförhärligande istället? Det som kommer sanningen närmast är nog att jag är en bekväm person, som helst undviker allt som skapar stress och plikter, men gärna tar en promenad i lugn och ro och avslutar med en fika på något trevligt ställe.
Och det är tillräckligt bra.

Keep on smiling!

Efter ett låååångt blogguppehåll läser jag idag i DN om ett japanskt företag som kartlägger sina anställdas leenden i mötet med folk på jobbet. Det är ju helt vansinnigt förstås, men rent spontant kände jag att det skulle kunna behövas lite fler japanska arbetsgivare här... Var i Stockholm förra veckan och häpnade som alltid över hur trevliga alla expediter är! Man ler och skrattar och småpratar med kunderna. Fantastiskt! I Prag får man vara glad om man inte får en utskällning för att man vill dela notan på puben eller inte har jämna pengar i matbutiken. Tanterna på posten ska vi inte ens tala om. Det är en klen tröst att de behandlar alla lika surt, utlänning eller tjeck spelar ingen roll.
Fast det har blivit bättre jämfört med för 8-9 år sedan, det har det faktiskt. Och jag föredrar nog - trots allt - en lite butter (men inte otrevlig) Pragbo framför de påflugna och brett smajlande expediter som jag träffade på i butiker i USA för ett antal år sen. Aldrig är människan riktigt nöjd...

Påsken - en nära-Polen-upplevelse

Den på senaste tiden skriande bristen på tid för bloggande uppvägdes under påskhelgen av alldeles för mycket tid ägnad åt skattsökande i gränstrakterna mellan Tjeckien och Polen. Vi - jag och Martin - besökte Martins f.d. flickvän Patricies föräldrar i den lilla staden Krnov i nordöstra Mähren. I sällskap hade vi Patricie, hennes pojkvän Petr, hennes syster Markéta med pojkvännen Mírek, Martins bror Radek samt Markétas f.d. pojkvän och tillika Martins bästa kompis, Dušan. Hängde ni med? Dušans slovakiska fästmö Michaela tål inte sin företrädare Markéta, och stannade därför kvar i Slovakien. Allihop bodde vi i Patricies och Markétas föräldrars stora hus, beläget på en kulle med utsikt över Krnov och Polen i bakgrunden.

Markéta är, sedan hon hittat flera silvermynt från 1600-talet, helt såld på skattletande med metalldetektorn systrarna gav sina föräldrar för ett par år sen. Om hon fick bestämma skulle alla ägna sin lediga tid nosande i markerna runt Krnov med en spade i handen, i timmar. Tyvärr har hon en dominant personlighet och ett lillasystrigt sätt att sura om hon inte får sin vilja fram, så vad andra i ett större sällskap tycker och vill spelar mindre roll.

På påskaftonen åkte vi ut för att gräva i närheten av ett "slott", var det sagt. Vi parkerade bilarna och började klättra uppför, i ca en timmes tid. Långt om länge nådde vi "slottet" - en fornborg på toppen av ett berg, där det enda som kvarstod var en torrlagd brunn och några murrester. En timmes idogt sökande och grävande resulterade i tre spikar och en knapp.

På påskdagen var det dags igen, men jag och Martin revolterade och åkte och tittade på ett sött rokokoslott vid polska gränsen istället. Där i solen vid floden tillbringade vi en mycket lugn och trevlig eftermiddag.

De övriga hade efter tre timmar på ett lerigt gärde hittat två tyska mynt från kriget och en patronhylsa, samtliga genomrostade.